Rise of the Planet of the Apes


Caroline: You're trying to control things that aren't meant to be controlled.

Betyg: 4 av 5

Will (James Franco) är en framstående ung forskare som just har lyckats ta fram ett botemedel mot Alzheimers, och testat det framgångsrikt på schimpanser. Tyvärr råkar dock en uppretad schimpans rymma från labbet och komma kraschande genom ett fönster just när han presenterar botemedlet för styrelsen för att söka medel till att gå vidare med försök på människor. Styrelsen säger föga förvånande nej till projektet och beordrar att alla schimpanserna ska avlivas. Men Will har inte hjärta att döda en liten baby-schimpans som fötts i labbet, utan tar istället med honom hem.

Will bor med sin pappa Charles (John Lithgow), som själv är sjuk i Alzheimers och apan, som döps till Ceasar, växer upp hos dem som en i familjen. Han visar sig snabbt vara intelligentare än både andra apor och människobarn i motsvarande ålder, vilket får Will att dra slutsatsen att hans läkemedel inte bara botar Alzheimers utan även förhöjer hjärnkapaciteten hos apor. Till sist provar han medicinen på sin egen pappa, som tillfrisknar helt över en natt. Men lyckan är kortvarig och vid en incident där den återigen förvirrade Charles hamnar i bråk med en granne, försöker Ceasar (Andy "Gollum" Serkis) försvara honom genom att attackera grannen, och skrämmer slag på hela kvarteret.

Ceasar blir trots Wills protester omhändertagen och flyttad till ett boende för apor, där han blir illa behandlad av en elak liten slyngel till apskötare (Draco Malf... eh, Tom Felton). Bitter över att ha tagits ifrån sitt hem och plötsligt bli behandlad som ett djur börjar Ceasar snart smida planer på rymning, och det dröjer inte länge förrän han lyckas ta sig ut och stjäla mer av Wills läkemedel. Med hjälp av det har han snart byggt upp en arme av överintelligenta apor, och är redo att göra revolt mot människorna.

Confession time, guys; Trots att jag anser mig vara något mer filmintresserad än den genomsnittliga individen har jag inte sett varken den ursprungliga Apornas Planet från 1968, eller remaken från 2001. Rise of the Planet of the Apes är dock ingen remake, utan snarare ett slags prequel som visar hur aporna lyckades med sin revolution mot människorna och tog över planeten. Jämfört med de tidigare filmerna, som om jag förstår det hela rätt involverar rymdfärder och ett fullt utvecklat apsamhälle, är science fiction-elementet mer nedtonat i den här filmen, vilket jag personligen är tacksam för eftersom sci-fi inte är my particular brand of vodka. Resultatet blir en, ironiskt nog, väldigt mänsklig actionfilm.

Specialeffekterna håller måttet så gott som hela filmen igenom. Baby-Ceasar ser ibland lite animerad ut, men vuxna Ceasar, spelad av Andy Serkis på samma sätt som han spelade Gollum, är både realistisk och väldigt relaterbar eftersom han lyckas uttrycka ett brett spektrum av känslor. Jag vågar påstå att den här filmen plockar hem en Oscarsnominering för bästa specialeffekter nästa år. Och Oscarsgalan leder mig förstås osökt in på filmens huvudperson. Jag har fortfarande inte förlåtit James Franco för hans katastrofalt dåliga insats som värd för förra årets gala, så han hade en del att bevisa. Han blir godkänd, men inte så värst mycket mer. Will är en sympatisk, men ganska platt karaktär, som inte förmedlar sina känslor hälften så bra som den data-animerade Ceasar. Till och med några av birollsaporna hade mer personlighet. But hey, boy sure is pretty to look at.

Bland de mänskliga birollerna hittar vi Slumdog Millionaire-stjärnan Frieda Pinto, som inte bidrar med så mycket alls, förutom att se söt ut. Däremot gör John Lithgow ett fint porträtt av en man som långsamt bryts ner av sjukdom, och en av mina favoritskurkar Brian Cox (Troja, Bourne-filmerna) dyker upp i en liten roll som ägare till aphuset. Tom Felton, som kommer att var Draco Malfoy för mig i många år framöver, spelar i princip Draco Malfoy här också, fast med elchockspinne istället för trollstav.

Vissa saker är bara att acceptera om man ska kunna uppskatta filmen. Jag är ingen expert på varken neurologi eller ap-fysiologi, men jag är ganska säker på att inget Alzheimersbotemedel i världen kan ge apor stämband som fungerar till mänskligt språk, eller få dem att gå upprätt. Jag antar dock att de tidigare filmerna hade talande apor, så på något sätt skulle ju den här filmen lyckas förklara hur det gick till, och eftersom den är bra i övrigt kan jag rycka på axlarna och gå med på förklaringen som erbjuds. (Jag fattar fortfarande inte hur dröm-manicken i Inception funkade, men det är ändå en av mina favoritfilmer.) Om man har överseende med den biten finns här mycket att hämta. Scenografin är snygg, handlingen håller bra tempo och actionscenerna som brakar loss i slutet är ren popcornperfektion. För min del hade filmen gärna fått vara en timme längre, men istället håller man dörren öppen för en uppföljare, som jag hoppas entusiastiskt på. Rise of the Planet of the Apes må ha sina svaga sidor, men jag njöt av varje sekund i biosalongen, och i slutändan är det faktiskt det som är poängen. Rekommenderas.

Bad Teacher


Lynn: "Are you excited for tomorrow?"
Elizabeth: "Is tomorrow Saturday?"
Lynn: "No, it's the first day of school."
Elizabeth: "Yeah, I'm not going to go to that."
Lynn: "But it's mandatory."
Elizabeth: "Ooooohhh! I don't give a f**k."

Betyg: 2,5/5

Elizabeth Halsey (Cameron Diaz) brinner inte riktigt för sitt jobb som högstadielärare. Faktum är att hon inte kunde bry sig mindre, särskilt med tanke på att hon snart ska gifta sig med sina rika fästman och räknar med att aldrig behöva fatta en tavelkrita igen. Tyvärr bryter pojkvännen upp förlovningen eftersom han inser att hon bara är ute efter hans pengar, vilket så småningom tvingar en pank Elizabeth tillbaka till skolkatedern.

Till en början faller hon tillbaka i sina gamla vanor, dvs smygdricka bakom katedern medan klassen får kolla på film, men när snygga och dessutom täta lärarvikarien Scott (Justin Timberlake) dyker upp blir livet i skolan plötsligt mer intressant. Det visar sig dock att Elizabeth får konkurrens från superkäcka kollegan Amy Squirrel (Lucy Punch), inte bara om Scott, utan även om bonusen som går till den lärare vars klass presterar bäst på de nationella proven. Elizabeth behöver den nämligen för att köpa nya bröst, eftersom hon är övertygad om att dessa ska leda vägen till Scotts hjärta.

Bad Teacher är i princip en kvinnlig motsvarighet till Billy Bob Thorntons Bad Santa från 2003, då båda filmerna baserar komiken på att ta en yrkesfigur som normalt sett ses som godhjärtad och förtroendeingivande, och sedan göra dem så nerdekade och osympatiska som möjligt. Elizabeth svär som en borstbindare, är brutalt ärlig mot sina elever, röker på i bilen, och skiter fullständigt i andra människor, såvida de inte kan hjälpa henne att få något hon vill ha. Det låter roligare än vad det är.

Cameron Diaz är i teorin det perfekta valet i huvudrollen, men hon går på rutin och tillför inte mycket utöver manuset. Flera av birollerna är stereotypa, och Jason Segel (Marshall i How I met your mother) är underanvänd i en roll som gympalärare. Jag har sett en del bra kritik för Lucy Punch i rollen som Elizabeths maniska rival, men själv tyckte jag att hon spelade över för mycket. Den som får en guldstjärna av mig (see what I did there?) är istället Justin Timberlake, som gör bra ifrån sig som det utomordentligt naiva föremålet för de kvinnliga kollegornas beundran. Han bjuder dessutom på ett av filmens få riktiga skratt, i en fullständigt påklädd men ändå rejält pinsam sexscen.

Bad Teacher lyfter aldrig riktigt, och lyckas inte väcka något större intresse för Elizabeths strapatser. Dessutom begår den genrens största faux pas genom att helt enkelt inte vara tillräckligt rolig. Ett fniss här och där är vad som bjuds, och många av de bättre skämten gavs bort redan i trailern. Själv skrattade jag som mest när Elizabeth visade 'Scream' för eleverna, eftersom det påminde mig om en tappad stackars engelsklärare jag hade i högstadiet, som inte bara lät sig övertalas av några i klassen till att vi skulle få se en "komedi" som hette 'Jag vet vad du gjorde förra sommaren', utan som dessutom satt och småskrockade med jämna mellanrum under filmen som för att visa att han minsann förstod sig på ungdomars humor och var en i gänget. Faktum är, när jag tänker på saken, att Elizabeth inte är så värst mycket värre än en del nötter till lärare jag har råkat ut för under min skolkarriär.

Anyhow, tyvärr slösas en potentiellt rolig idé bort på grund av ett mediokert utförande. Se trailern så har ni de bästa delarna i komprimerat format, därefter kan ni lägga tiden ni tjänar på att se om The Hangover istället.

Does this darkness have a name?

So that was it, har avverkat det sista hittills inspelade avsnittet av Supernatural. That was intense, yo! (Vilket delvis förklarar min bloggfrånvaro det senaste, my computertime has been otherwise engaged.) Jag älskar maraton. Det är verklighetsflykt deluxe, intensiteten gör att seriens verklighet nästan känns mer realistisk än den faktiska verkligheten. (Vilket i sin tur förklarar varför jag har sovit med salt bredvid sängen det senaste.) Nu har jag normalt sett inte så mycket emot den vanliga verkligheten per se, men den lider en tragisk brist på spänning, action och socialt missanpassade änglar i trenchcoats.

Varför jag fastnade för Supernatural:

- Brothers in arms: De flesta serier är baserade på ett eller flera romantiska förhållanden. Supernatural däremot, har lyckats avverka sex säsonger utan att inkludera en enda betydelsefull kärleksrelation. Men relationen mellan bröderna Sam och Dean är en av de mest komplexa, trovärdiga, komiska, hjärtsnörpande, dysfunktionella och engagerande jag någonsin har sett, på både film och TV. Den är, och kommer alltid att vara, seriens hjärta, själ och lungor.


- The emotional roller-coaster: Jag skrattar minst lika mycket åt ett genomsnittligt avsnitt av Supernatural som åt How I met your mother, fast högre. Både Jensen Ackles och Jared Padalecki har fantastisk komisk timing och dynamik mellan sina karaktärer, och alla bisarra situationer de hamnar i ger underlag för situationskomik och smarta oneliners. Men samtidigt har jag storlipat jag vet inte hur många gånger under seriens gång på grund av allt Sam och Dean får genomleva, och allra värst är det när de bråkar med varandra. Sure they're fictional characters, men som sagt deras relation är en av de mest engagerande jag har sett. Klart bidragande faktor; Jensen är the undisputed master of the single perfect manly tear. Gets me every time.


- Metallicar: Deans '67 Chevrolet Impala är en av showens viktigaste karaktärer. Hon har varit med från allra första början, hon är brödernas enda riktiga hem och hon har sett några av deras mest definierande ögonblick utspela sig i framsätet. Om jag någonsin ska roadtrippa genom USA kommer jag inte att vila förrän jag har hittat en exakt likadan modell, med kassettbandspelare och tillhörande kassetter med 'Mullet Rock' (se även 'The tunes' nedan).


- The recurring guest stars: Eftersom bröderna turnerar USA runt och varje avsnitt utspelar sig på ett nytt ställe är det hög omsättning på gästskådespelare, och Supernatural har haft sin beskärda del av mer eller mindre dåliga sådana. För att kompensera för detta är många av de återkommande gästrollerna fantastiska. Bobby, Ellen, Jo och Crowley är alla odödliga karaktärer.


- Castiel: Apropå odödliga karaktärer, Cas förtjänar en egen paragraf. Hur Misha Collins lyckas se ut som ett oskyldigt barn och en luggsliten man på samma gång är en gåta, och hur han lyckas leverera repliker med sitt ständiga stoneface utan att börja skratta är ett ännu större mysterium. Det är inte lätt att vara en ängel och försöka interagera med de vanliga dödliga. Cas har stått för många av de roligaste ögonblicken sedan säsong 4 och är den bästa karaktären utöver Sam och Dean.


- Bizarroworld: En serie som heter Supernatural har av naturliga skäl en del märkliga inslag, men författarna är inte rädda för att ibland gå från märkligt till batshit crazy. En gigantisk teddybjörn som kommer till liv, blir deprimerad av hur tragisk världen är, börjar dricka och till slut försöker (och misslyckas med) att ta livet av sig är ett av de mer minnesvärda inslagen. I love it. And there is plenty more where that came from.


- Pop culture: Dean gör säkert ett tiotal popkulturella refernser i varje avsnitt, men roligast blir det när serien låter hela avsnitt inspireras av specifika popkulturella klassiker. Avsnittet Mystery Spot, Supernaturals version av Groundhog Day (Måndag hela veckan), kan vara mitt favorit-avsnitt någonsin. Andra höjdpunkter är Monster Movie, ett helt svartvitt avsnitt baserat på klassiska skräckfilmer, Tillbaka till framtiden-inspirerade Frontierland och Changing Channels, som driver med bland annat Grey's Anatomy, CSI Miami (såå tacksamt) och Knight Rider.


- Metahumor: Supernatural är inte rädda för att driva med sig själva, och flera avsnitt har innehållit metahumor på hög nivå. I ett avsnitt hamnar Sam och Dean i en parallell verklighet där de är skådespelare och heter Jared Padalecki och Jensen Ackles (och hittar youtube-klipp från när Jensen var med i Våra Bästa År, hee), i ett annat får de jobb som assistenter på en skräckfilmsinspelning. (Dean: "What's a PA?" Sam: "I think they're like slaves.") och i smarta och skruvade The Monster at the End of This Book får vi en priceless reaktion från Sam och Dean då de får reda på vad ett slash-fan är för något ("They do know we're brothers, right?!")


- The tunes: När Eric Kripke skrev pilotavsnittet var han tydlig med vart skåpet skulle stå: "CUE MUSIC: And you can take your anemic alternative pop and shove it up your a**." Klassiska rockhits är Supernaturals melodi, och jag kommer bli nostalgisk varje gång jag hör AC/DC's Back in Black för resten av mitt liv. Andra minnesvärda musikmoments inkluderar, men är långt ifrån begränsade till, Bob Dylans Knockin' on Heaven's Door, Bon Jovis Wanted Dead or Alive, Eye of the Tiger, och naturligtvis den i introt till varje säsongsfinal återkommande Carry on my Wayward Son. Driver picks the music, shotgun shuts his cakehole.


- The lore: Tro det eller ej, men det här är en allmänbildande show. Särskilt de senare säsongerna, där det övernaturliga börjar ta bibliska proportioner, vilket har fått mig att wikipedia det mesta som har med apokalypsen att göra. Dessutom vet jag numera hur man försvarar sig mot i princip varenda övernaturlig varelse i varenda kultur i mänsklighetens historia. Just a tip, salt är alltid bra att ha till hands.

Supernatural har många brister, och en del svaga avsnitt, men sammantaget hamnar betyget ändå långt över på plussidan. Ju längre in i serien man kommer, desto mer komplicerat blir familjedramat, men själv tycker jag bäst om de tidigare säsongerna, när livet on the road var relativt enkelt. Dean beskrev det bäst själv: "So what do you say, we kill some evil sons of bitches and we raise a little hell, huh?" Seriously, vad mer kan man önska sig av en show?


Water for Elephants


Life is the most spectacular show on earth

Betyg: 3,5 av 5

I måndags var jag och Mia på bio och såg Water for Elephants. Det var en intressant upplevelse för mig personligen, eftersom jag för ett år sedan skulle ha bloggat om filmen flera månader i förväg, kastat mig över premiärbiljetterna så fort de hade släppts och sedan sett gått hem och streamat den igen direkt efter att ha sett den, allt tack vare närvaron av en viss Pattinson. Things change, thank God. Jag menar, visst är han snygg, men det är skönt att hypen har lugnat sig. (Istället sitter jag mig visserligen numera frivilligt igenom b-filmer som splattriga the Tournament och skitläskiga Pulse på grund av en liknande anledning, men det är en helt annan historia.) Min poäng är att jag helt ärligt kan säga att jag hade en objektiv syn medan jag såg Water for Elephants. Vilket kändes lite märkligt, men ganska...sunt?

Anyhow, Water for Elephants är baserad på en bästsäljande bok med samma namn och utspelar sig i 30-talets USA. Robert Pattinson spelar Jacob (heh) Jankowski, en veterinärstudent som hoppar av skolan då hans föräldrar dör i en bilolycka. Dessutom förlorar han familjens hus, som var upplånat på grund av depressionen. Med sitt gamla liv helt utraderat tar Jacob sin lilla resväska och börjar vandra längs till järnvägen, där han så småningom hoppar på ett passerande tåg. Det visar sig inte vara vilket tåg som helst, utan cirkusen the Benzini Brothers - the most spectacular show on earth.

Det dröjer inte länge innan cirkusdirektören August, spelad av Christopher Waltz, inser att han har fyndat en veterinär, och tar upp Jacob i sin innersta krets, där cirkuslivets goda sidor med champagne och fester flödar över. Men när Jacob faller för Augusts vackra fru Marlena (Reese Witherspoon), hästakrobat och cirkusens stjärna, börjar han spela ett farligt spel med den temperamentsfulle och hänsynslöse cirkusdirektören, och då denne köper en elefant till cirkusen, som Jacob ska träna och Marlena lära sig att uppträda med, driver han dem rakt i varandras armar.

Förbjuden kärlek har alltid varit ett populärt tema på film, och Water for Elephants bjuder på sådan av det klassiska slaget; vacker kvinna med elak man och godhjärtad älskare. Det finns en anledning att konceptet är väl etablerat, för när det utförs väl, som i till exempel Moulin Rouge och Titanic, skapas filmmagi av episka proportioner. Water for Elephants har goda förutsättningar att ta sig i den riktningen, med den sagoliknande cirkusmiljön som bakgrund för kärlekshistorien, men når bara halva vägen fram av någon anledning. Pattinson and Witherspoon, I'm looking at you. (Yes, literally.)


För att demonstrera vad jag menar tänkte jag nämligen ta till samma metod som Se & Hör, när de anser sig ha påtagliga bevis för att Victoria och David Beckham ska skilja sig. Jag tänker analysera kroppsspråk från en bild. För medan paparazzi-fotografer kan råka fånga vilket random ögonblick som helst på kort, så valdes bilden ovan mycket avsiktligt ut bland säkert hundratals andra för att användas på åtminstone de svenska bioaffischerna. Som de säger i Top Model; this is your best shot. This is their best shot? Really? Ta en titt på den. Ser ni ett älskande par där? Nope, didn't think so. Han ser ut att fundera på om Nietzsches tankar kring nihilismen innehåller budskap om politisk totalitarism, och hon ser ut att undra om det är fredag snart.

Jag vet inte om det beror på åldersskillnaden, eller möjligtvis det faktum att Witherspoon spelade Pattinsons mamma i Vanity Fair för några år sedan men huvudrollsparets kemi är så gott som obefintlig filmen igenom, vilket förstås får anses vara något av en miss i ett romantiskt drama. Pattinson är alltid en smula awkward i sitt agerande, vilket inte är helt fel för rollen eftersom han spelar en oerfaren ung man, men han är även lite väl introvert. Witherspoon ska spela en sval och ouppnåenlig cirkusprinsessa, vilket hon i och för sig gör väl, men just därför hade jag velat se en tydlig skillnad, något slags äkta och oförställda känslor, i scenerna med Jacob. Jag kan inte låta bli att jämföra med Moulin Rouge, där Ewan McGregors Christian sprudlar av naiv kärlek och Nicole Kidmans Satine tappar sin svala fasad när hon är med honom. Det här är inte ens i närheten.

Så vilka är filmens stjärnor då? Tja, varken Pattinson eller Witherspoon spelar egentligen dåligt. De gör sig bara inte särskilt väl tillsammans, utan kommer mer till sin rätt med andra motspelare. Först och främst briljerar Christopher Waltz, den oberäknelige och våldsamma cirkusdirektören som kan le strålande för publiken och samtidigt ha en kall glimt i ögat som sänder rysningar längs med ryggraden. Han äger varje ögonblick han syns på duken, och spelar med finstämda nyanser, trots att rollen som halvgalen cirkusdirektör lätt skulle ha kunnat locka till överspel. Filmens andra stjärna är elefanten Rosie, ett riktigt charmtroll som lockar fram mycket mer äkthet i Pattinsons agerande än vad Witherspoon gör.


Den tredje stjärnan är cirkusen själv. Nuförtiden har magin med cirkus så gott som försvunnit, men under 30-talet måste det ha varit ett av de häftigare nöjena man kunde uppleva. Scenografin och kostymerna är magiskt vackra, men samtidigt finns den hotande depressionen i bakgrunden som ett mörkt moln utanför den glittrande bubblan. Kameraarbetet är fantastiskt, och bjuder på både bländande skönhet och lågmäld realitetsmagi, som när kameran sakta zoomar bakåt från August och Jacob som hoppar från vagnstak till vagnstak medan tåget rullar framåt i natten. Gåshud.

Sammantaget var Water for Elephants en bra film, som jag rekommenderar varmt, trots min kritik mot huvudrollsparet. Möjligtvis satte jag förväntningarna för högt, för som jag redan har nämnt finns här potential för en ny Moulin Rouge eller Titanic, och så långt når man aldrig. Men det är definitivt en njutbar film, och när jag blev kissnödig en kvart in i filmen (jag skulle ha lyssnat när kassakillen frågade om jag verkligen ville ha en halvliters cola), funderade jag allvarligt på att knipa igen filmen igenom, eftersom jag inte ville missa något. (Jag gick visserligen på toa till slut ändå, men så var jag också väldigt kissnödig.) Det är lätt att låta sig svepas med in i cirkusens drömvärld, och visst har man fortfarande lite glitter i ögonen när man väl lämnar salongen.

Recap time!

Okej, ni vet hur jag ibland kan ha lite svårt att fatta mig kort? You ain't. Seen. Nothing. Yet. Se, jag har under det senaste året blivit beroende av Television Without Pity och deras briljanta recaps, det vill säga återberättelser av teveserie-avsnitt, scen för scen, med fokus på humoristisk analys. Faktum är att jag har läst dem så länge nu att jag började känna att det där är något jag skulle kunna göra själv! Sagt och gjort, och det var så roligt att texten nästan skrev sig själv. Ämnet är (surprise surprise) the Vampire Diairies, och tyvärr får man inte så mycket ut av läsningen om man inte är bekant med serien. Jag vet att många av er inte följer den, och även om man gör det förstår jag att läsningen känns lite...mastig, men jag kunde ändå inte låta bli att lägga upp min recap, för quite frankly, jag är nöjd med den. I fortsättningen, om jag skriver fler, kommer jag försöka fatta mig något kortare, och jag kommer att lägga upp dem här istället. Åh, och jag skriver på engelska, för den här typen av text funkar helt enkelt inte på svenska. Svenska är ett ganska inflexibelt och tråkigt språk, är det inte?
.
The Vampire Diaries Recap: Season 2, Episode 13 - Daddy Issues
.
Previously on the Vampire Diaries: There is a mystical curse that doesn't make much sense, but it lays down the law of the sun and the moon for weres and vamps. Elijah is an original, but Klaus is the big cheese, and he's coming after Elena. Elijah, however, has his own mysterious plans, and makes a deal with Elena to stop trying to get herself killed every ten minutes. Stefan, for some godforsaken reason, thought it wise to bring back Elenas Uncle Daddy John whose agenda the last time we saw him was to kill our beloved Salvatore brothers. Nice move Stefan. Tyler and Caroline are playing Romeo and Julia despite that one werewolf bite from him might kill her, and new girl in town Jules is also a werewolf, not to mention a total bitch. (No pun intended.)
.
Outside Caroline's
Caroline leaves the house to find Tyler behind her. She doesn't pick up on the fact that his look is almost as serious as Stefan's "Hey, it's Tuesday"-look, only more antagonistic, so she thinks he's there to talk about their kiss and declares that Matt's still in the picture, so they can't go there. Tyler, who kind of looks like Channing Tatum in this scene if you squint a little, isn't in kissing mood though, he wants to know if Caroline knew all along that Stefan and Damon killed Uncle Mason. He gets really pissed when she admits to this and shoves her against the car, wolfey-eyes and all. She offers a heartfelt "I'm sorry", which doesn't keep Tyler from stomping off angrily and up to no good.
.
Bathroom of steamyness
Oooh, shower scene! Please don't be Uncle Daddy John. It's Damon!! Score!! Only two minutes in and it's already the best episode ever! Someone is talking in the background, but I'm assuming it's not very important, because the writer's must have realized that no one would listen to that anyway, what with the visual distraction in this scene and all. Damon is listening though and exits the shower wrapped in a low slung towel. It's the TV doing the talking, more specifically local news reporter Andie Star, who is reporting on the killings committed last week by Rose, Jules and Damon, which together sum up a nice number of like ten people, and seriously, what is the percentual decline in population in Mystic Falls since the Salvatore brothers moved back anyway? Damon looks a little regretful when they put up a picture of that poor girl he scared the shit out of and subsequently killed last week. As he should I suppose, but that was an awesome scene. And then he goes back to the bathroom. Ooooh, more showering?! Nope, no cookie for me. (But this was just the appetizer, I happen to know that there will be dessert at the end of the episode.)
.
Casa Gilbert, Kitchen
Uncle Daddy John is pouring himself coffee with his formerly severed hand, so I guess they were able to sew his fingers back on. He's wearing a little hospital style glove to cover the "wounds", and though I understand that David Anders didn't actually want to chop his fingers off for this role and that his hand is really fully functional, I think it would have made more sense if he were lifting the heavy coffee pan with the hand not recently supposed to have had all of its fingers reattached. Whatever. He is also watching the news, and there's going to be a memorial for the victims as announced by Mayor Mama Lockwood. How convenient that all those people died, otherwise we would have been short an Event of the Week, and we can't have that now, can we? Elena marches in demanding to know what he is doing there, and won't take "coffee" for an answer. He's there to protect her, but he won't spill the deets until he knows that Elena is trustworthy. Pot calling kettle what?
.
Enter Alaric and Jenna, who is late because she hit the snooze button three times (amen sister). Her morning turns crappier yet when she lays eyes on Uncle Daddy John. She greets him with a heartfelt "What the hell?!..." Alaric smells trouble and begs his leave. He sure ain't so good with people, Uncle Daddy John. Jenna tries to toss him out, invoking her rights as legal guardian, to which Uncle Daddy John unceremoniously responds that he is Elena's biological father, so good luck with that. Thanks for the coffee and have a nice day. He leaves Elena to deal with Aunt Jenna's WTF-face.
.
Salvatore Mansion
Damon: You brought back John Gilbert? That was your big save-Elena-move?" Stefan claims that they are desperate, to which Damon and I respond in unison; "Not that desperate!" (Although I love to hate him, so I'm secretly glad.) Well Stefan is not comfortable with putting everything in the hands of Elijah, who, granted, is not very trustworthy either. Uncle Daddy John learnt about the sacrifice from Isobel and claims that he knows of a way to keep Elena safe. Tiny problem though? He ain't talking. At least not to Stefan. Time to bring in Bad Cop Damon? Sure, but before he can leave, Stefan offers his condolences about Rose. Damon scoffs that he only knew her for like five minutes, which Stefan turns around to that he cared about her after only five minutes, suggesting that his badass brother is turning into a big ol' softie. Last time he said something like that, Damon ate Coach Tanner to prove him wrong. There are, however, no asshat teachers present at the moment, so Damon settles for sarcastically announcing that he is indeed evolving into a man capable of greatness, threatening to get a hero hairdo of his own and steal Stefan's thunder. Is Thunder his new nickname for Elena? It's a little weird, but it sure is a helluvalot better than "little lovely love". (Yes I did try to read The Return - Nightfall. Yeah, I know. I don't even wanna talk about it.) As Damon leaves, Stefan gets a "911" text from Caroline.
.
Lockwood Mansion/Casa Caroline
The doorbell rings at the Lockwoods' and Tyler opens to let Jules in. At the same time, Caroline is opening her own door for Stefan (no, not like that, settle down Team Stefoline), barely waiting for him to get inside before she bursts out that Tyler knows about Mason and is royally pissed off. She's upset, because she doesn't want Damon to kill Tyler, and we all know how Damon loves an excuse for a good heart-ripping. That would kind of solve her triangle love dilemma though, no? Stefan agrees to try to reason with Tyler, although he's not super enthusiastic about going to chat with the angry werewolf whose uncle he quite recently helped Damon kill.
.
Meanwhile, Jules is busy poisoning Tyler's mind, assuring him that all vampires are evil, evil enemies. He is a werewolf now, and they stick together, because they are pack animals and share the same fleas and whatnot. I'm half expecting her to produce a rub-on Quileute tattoo, but maybe she's saving that for a further brainwashing session. Tyler isn't really buying her sales pitch, he doesn't want to run away from his life in Mystic Falls to go live with some alpha female he just met. Jules insists that he needs a pack to learn how to survive. Blah, blah, code of werewolf loyalty-cakes. Isn't the code more like guidelines anyway?
.
Casa Gilbert
Damon swoops in looking for John, but all he's getting is Elena. She tells Damon that Uncle Daddy only stayed long enough this morning to inform Jenna about the Daddy-addition to his title. She and Damon agree that they don't share Stefan's faith in Uncle Daddy, though their opinions on how to deal with the matter differ slightly. Damon, being Damon, suggests killing him of course, earning himself a tired reproach from the Niece Daughter. "I'm joking!" Really Damon, are you? No he's not. "Okay, I'm a little serious", he adds, earning himself an even reproachier reproach and possibly a foot stomp. Fine then, Damon promises he's not gong to hurt Uncle Daddy, mockingly reminding Elena that he's the good guy now. He's going to have a civil conversation with her father. Elena tags along, and I don't blame her for doubting Damon's ability to actually conduct a civil conversation.
.
Lockwood Mansion
Tyler is checking something on the computer when he realizes that Stefan is standing right beside him. He tries to make a run for it, but Stefan cuts him short, declaring in an unnecessarily menacing voice that he just wants to talk. Things go downhill from there. Mama Lockwood chooses this moment to call for her son to tell him that she's going to the memorial, aka Event of the Week. Stefan shoves Tyler up against the wall, pinning him there with his arm across Tyler's neck and the hint of a vamp face, warning him silently to keep quiet. What a lovely way to start a diplomatic conversation. You've been hanging out with your brother too much, Stefan.
.
Scruffy-Looking RV Somewhere In The Woods
Jules knocks on the door of the Scruffy-Looking RV, but the guy she's looking for, Brady, is standing right behind her. See, something vampires and werewolves have in common, the love of sneaking up on people. Can't you all just kiss and make up and sing Kumbaya My Lord around a cozy fire? No? Jules and Brady can totally do the kissing part all by themselves though. He's there to help avenging Mason, although Jules dictates that she wants the boy more than she wants revenge. Jesus, Jules, adopt a puppy like everyone else. (Except Damon, who firmly declared in the last episode that he's not quite at the puppy-adopting stage yet.) Anyhow, I'm sure puppies are cuter and cuddlier than angsty teen wolfs. Brady is greedy, he wants both, although it's obvious that the revenge part is at the top of his to do-list.
.
Lockwood Mansion
Stefan lets go of Tyler, declaring with a sheepish face that he think they got off on the wrong foot. Ya think? Well actually, on second look, it's not with a sheepish face at all, it's with a half ironical, half amused, still a little menacing and totally sexy face! I didn't see it because I wasn't looking for it. Wow, he really has been hanging out with Damon to much, not that I mind at all. Tyler is unsusceptible to Stefan's brand new sexy face, and demands to know what happened to Mason. Come on Tyler, he's dead and you know it, you do not want to know the details anyway. Stefan dodges the question and when Tyler makes a move again, Stefan assures him that without a full moon he's pretty much useless against a vampire. Again, diplomacy, not so much, hotness, very much indeed.
.
Memorial, aka Event of the Week
These like ten people who got killed can't have had too many friends, because there are barely one mourner for them each at the memorial. Mayor Mama Lockwood is there though, and what do you know, she is actually glad to have Uncle Daddy John back! One person in the world who doesn't hate his guts, good for you Uncle Daddy John. He wants to know what the anti-vampire-council's been up to, and Mama Lockwood refers him to Damon Salvatore, who is leading the council now. And that, kids, is what we call irony. Also, it's hilarious. Equally hilarious; John's "A-ha"-face in response to learning this fact. As the Mayor leaves, Jeremy shows up. Unlike the Mayor, he actually knows John, so he's not glad to see him. He firmly declares that things are different now and that Uncle John can't show up with his anti-vampire crap anymore. Oh little J, growing up, aren't ya? He offers John his superpower-ring back, which John refuses to take. Jeremy still won't have lunch with him though. Aw show, please don't make me feel sorry for Uncle Daddy!
.
Jeremy lights up as Bonnie enters the scene. As does she when she sees him, but that smile is short-lived on account of Witch Martin the Elder showing up behind her. Bonnie wants nothing to do with him and Luka since she knows they're working for Elijah. He doesn't deny it, but up until that point, did they have any actual proof that the Martin witches were in fact Elijah's witches? Well in either case there's no doubt about it now. Witch Martin Sr assures her that Elijah is in fact a friendly neighborhood Original and all around good guy, and why he thinks Bonnie would have any reason to listen to his obviously biased pro-Elijah-campaign, I do not know. Nor does Bonnie. Jeremy shows up all "Is there a problem here?" Don't overdo it Little J, Bonnie is a big girl and a bitchy witch, she doesn't need rescuing. She assures him that there's no problem, only more lies, and they wander off cuddling. Wait, what? When did that happen?!
.
The Grill
Aunt Jenna sums up Elena's majorly messed up family relations for Alaric. "So, Elena is my sister's husband's brother's daughter, and her mother is my boyfriend's deceased wife. You can't make this stuff up." Meta joke; yes, obviously you can. Jenna can't believe how they kept something like that a secret. Oh boy, are you in for a shock when you find about the other secret in town, that little thing about everyone you know either being a vampire, the girlfriend of a vampire, the ex-boyfriend of two vampires, the ex-husband of a vampire and a former vampire hunter, a werewolf or a witch. Yeah, that's going to be interesting.
.
Uncle John shows up, but Jenna and Alaric won't have lunch with him either. Fortunately for him, Damon enters just then, freshly compelled not by vampire charm, but by Elena charm, to put on his nice guy face and be the better man. "John! Buddy! How you've been?" Yeah, the delivery is not entirely convincing, but at least it's entertaining as hell. Uncle Daddy plays along, because it is not open hatred, and that's the best he's going to get today.
.
Lockwood Mansion
Stefan asks Tyler to stop being a dick to Caroline. I really like Stefan this week. Jules has obviously been getting to Tyler, because he brings up the "Aren't werewolves and vampires natural enemies"-argument in their discussion. Stefan insists that they should be able to get along, they go to the same school, have the same friends an keep the same secrets. Win-win, right? Poor Tyler is confused since Jules and Stefan are playing tug-of-war with his mind. His phone rings and he manages to answer, calling for help, before Stefan snatches the phone away. "Damn it Tyler, I'm trying to save your life, can't you see that?" The caller was Jules of course, and she got the message. "We have a problem."
.
Memorial Service
John seems to prefer using his mutilated hand for holding tiny matches and lighting candles too. Yeah, yeah, I'll drop that. Damon shows up, telling him how rumor has it that John knows a loooot and won't say anything. Uncle Daddy wants to keep it that way, he can't trust Damon since he might be under Original compulsion. Yeah well, Damon and Stefan are drinking vervain now, so that shouldn't be a problem for them. Uncle Daddy is impressed by this, and Damon is all smug of course. "It's an aquired taste." He notices the lack of superpower-ring on the newly attached fingers, and tries to convince John to tell him what he knows by leaning in and whispering very sexily, using his favorite argument; "If you know anything about Klaus you better start talking or I will kill you in your sleep." Now that's diplomacy for ya, Damon-style. It doesn't work on Uncle Daddy though, neither the threat nor the sexiness. Why do the Salvatore brothers waste all their sex appeal today on Tyler and Uncle Daddy? John wants to make sure that Damon is trustworthy before sharing his intel. Again with the pot and the kettle! And hey, that song they're playing, they've totally used that one in the show before, in episode 1x11, the scene where Damon rips Bree's heart out. Hey, that was the first time he did that! Aw, nostalgia...
.
By Caroline's Car, Which Happens To Be A Ford Fiesta If Anybody's Curious
Matt shows up, getting Caroline to admit that she's avoiding him. I know that he is a likable character, but can he ever get an interesting plot line? He wants to talk after work and Caroline agrees to stop by when they're closing at the Grill. Matt smiles sweetly, making up for a little of his general pointlessness. How has he managed to stay alive this far, really? They better have something good in store for him, he kind of deserves it too. Caroline keeps heading for her car, but is interrupted again, this time by the far less sweet Jules. She's asks for Tyler, and Caroline icily responds that she doesn't know where he is. Werewolves can apparently smell a lie, because Jules calls her on her shiz and when Caroline is about to turn vamp face on her, Jules sprays her in the face with vervain. When Caroline recovers, Jules has been replaced by Brady, who has a big ass gun and shoots Caroline in the frickin' head!
.
Torture Chamber Of The Scruffy-Looking RV
Caroline wakes up with a gasp, and painfully pulls the bullet out of her bloody forehead. She is locked inside a cage, and Brady, who by the way is right at the top of my death list right now, is coldly watching her trying to reach the latch before she notices him and scrambles back in fear. He chit-chats about how many wooden bullets and other torture toys he has, pointing out that it's going to be a long night. Then he shoots her again, in the chest, just for the sake of it! Oh that's it. DAMON!! I've got a heart here in need of a very immediate, although preferably excruciatingly slow and painful, out of the chest-ripping! Damon can't hear me. Dammit!
.
Lockwood Mansion
Tyler seems to be getting tired of arguing with Stefan, and I can't blame him because it's dark outside now, and they've been stuck in that room since before the memorial started. Not much progress has been made either, Tyler's still hostile, and again, can't blame him. Has he even been allowed to go to the bathroom in all that time? A call to Stefan from Caroline's phone interrupts them, only it's not Caroline at all since she's currently locked in a cage. It's Jules who's calling and she wants to trade Caroline for Tyler. She insists on proving to Stefan that she actually has Caroline, giving Brady an excuse to shoot her again, causing her to scream in pain. I hate him so much. Stefan swears that she's dead if she hurts Caroline again, but Jules hardassedly counters that, by saying that Caroline is the one who is dead if they hurt her again. Stefan has 20 minutes to bring Tyler to the clearing by Wickery Falls or his new best vamp friend dies.
.
The Grill
Damon sits alone at the bar doing what he does second best, drinking, when Jenna walks up to introduce a friend of hers who really wants to meet him. Damon recognizes her as the news lady, and she tells him her name is Andie Star. She totally wants to hit that, (hey, get in line, woman), so she offers to buy him a drink. Damon turns her down though, by saying that his glass is all full and sliding over to Elena, who is watching from across the room. And I swear I saw a hint of jealousy in her eyes when Andy first walked up to him! She covers it quickly though, and comments that he totally blew her off. Yeah well, Damon is staying away from women, claiming that he's doing women everywhere a favor. Uh, Damon, don't you think you should let us decide that for ourselves? Also, he does the eye thing. Now, I happen to speak eye thing very well, so I can easily translate this one into "...mostly I'm doing it so that you will think I'm a good person, and you could totally be the exception to that no women-thing if you weren't so annoyingly faithful to my brother, and by the way I'm very much in love with you." I think Elena speaks eye thing too, but she pretends she doesn't to avoid awkwardness.
.
At that point, Elena's phone rings. It's Stefan, updating her on the Caroline situation. Damon and Elena step away to the bathrooms to talk about it, and Damon is naturally upset that he is only finding out about the whole Tyler-knowing-everything-thing now. Well, that's because, as they all feared, Damon's all for killing Tyler. Not only is the guy a werewolf, he also knows too much. Again, Elena tries to plead to his better half, putting her hand on his arm and doing puppy eyes. That is getting old though, and Damon thinks so too. "You need to stop doing that." Elena is taken aback by the sudden menace in his voice and removes her hand. "Doing what?" Damon has an entirely different eye thing going on now. "Assuming that I'll play the good guy, because it's you who's asking." Elena persists, which is kind of brave of her, but just then Uncle Daddy John barges in, demanding to know what's going on. Damon snarks that trust works both ways, but assigns Uncle Daddy with his first dad-duty; "Ground your daughter." Elena protests and wants to come along with him, but as per usual, the entire universe is conspiring against her actually getting any action. No not like that. She does get that, with Stefan. Point is, Uncle Daddy is not letting her go to a vampire-werewolf showdown, so it's currently his turn to be on Elena patrol.
.
Scruffy RV Camp Site
Jules is waiting by the fire. Caroline is crying in her cage. Brady is bored, so he starts to interrogate her about how many vampires there are in Mystic Falls, spraying her face with vervain from a squirt gun and using a pea shooter to blow toothpicks into her neck. Huh, he was being literal when he said he had toys. Poor Caroline is suffering and screaming, but refuses to tell the mongrel anything. Atta girl, you hang in there. Brady soon gets bored with the torturing too, so he goes out to talk to Jules. It's obvious that he has serious issues with vampires, and is torturing Caroline not for information, not for vengeance, but for the fun of it. Again, I look forward to his death. Maybe Caroline herself should rip his heart out?
.
The Grill
Elena is pissed about being held captive by Uncle Daddy John, and starts throwing a teen rebellion. She is not at all softened by his assurances that all he wants is for her to be safe. He also berates her for laying her faith in the hands of Elijah, which doesn't improve upon his daughters mood at all. Elena totally holds her own. "Are you saying that I should put my faith in you? After everything you did to Stefan and Damon?" Uncle Daddy admits that he has made mistakes in the past, but tries to gloss that over by playing the "we're family"-card. Bad. Move. Elena furiously informs him that that word is off limits to him. "But you're right. Facts are facts, so listen up. You may be my father, but I am never going to be your daughter, you got that?" She angrily pushes past her slightly defeated-looking Uncle Daddy. That was fierce!
.
By The Scruffy RV
Jules is pacing back and forth when she suddenly catches vamp scent. "I know you're out there." Stefan appears with Tyler and they start negotiating for the exchange of prisoners. Stefan wants to keep things as unmessy as possible at this stage, but Jules thinks it's too late to be waving a white flag. She wants Tyler, and Stefan agrees with me that she is sounding a little bit too possessive. "Tyler is free to make his own decisions. As soon as you release Caroline." Another voice is heard from the trees. "My brother, the peacemaker." Yay, hi Damon! He is totally respecting Stefan's prior claim on handling the situation though. "Since Stefan got here before me, I'm going to let him try his way, before I resort to my way... Which is a little bloodier." He points out that there is no full moon tonight, so they will totally whoop the werewolves' asses. Jules begs to differ. She puts her fingers to her mouth and wolf whistles, making at least five or six other pack members appear from the sidelines, fully equipped with stakes and flame throwers. Damon's confident smirk is sort of wiped out into an "Oh Shit"-face.
.
Jules is cocky with a small army on her side. "Let's try this again. Give us Tyler." Damon has obviously reevaluated the situation. "You heard her. Go!" As Tyler walks over to his own kind, Brady demands to know who killed Mason, which Damon proudly takes responsibility for. Brady sounds really corny when he says "Boys, make sure that one suffers", but Damon's crazy-eyes smile in response kind of makes me forgive that. But no, nothing else is forgiven, Brady. Ass. Damon still thinks they can take the wolf pack, but Stefan is less confident. Well, either way, there's not really any other way out than trying.
.
Damon goes after Jules, who gets away by doing a backflip off the wall of the RV, while Stefan grabs the guy with the flame thrower and uses him to keep the other weres away. Someone tries to jump Damon from the roof of the RV, but Damon totally rips the guys heart out right in the middle of the leap! Awe-some! Tyler runs inside the RV to find Caroline in her cage, and then hesitates when she begs him to help her out. You complete jerk, she risked her god damn life to help you turn into a wolf just a week ago or so. He finally comes to his senses and goes to open the cage, struggling with the stiff latch.
.
Outside, Stefan is putting up a good fight. He snaps a neck, catches stakes shot from crossbows, and returns one to sender, getting him good in the neck. But then he is staked in the back and falls to the ground. Damon is showing off some pretty cool Vampire Wrestling Federation moves, particularly a kind of pirouette throw, where he at first seems to be in trouble but somehow ends up on top. Jules is not impressed, so she ends the fun by shooting him in the chest. Bitch.
.
Caroline exits the RV on unsteady legs, pale and exhausted, only to have Jules slam her against the RV and put a gun to her neck. Again, Tyler just stands there, watching his friend getting manhandled. Meanwhile, Brady grabs a stake and lifts it to finish off our beloved Damon. Oh, don't you dare touch him Brady, I will hunt. You. Down. Before he can finish it though, he falls to the ground clutching his head in agony. Oh good, because I really don't have time for hunting down werewolves. What's going on though, is it Bonnie? Why, no, it's Witch Martin the Elder, bringing all the werewolves except Tyler to the ground with a simultaneous aneurysm-attack. Nice timing! He is there to uphold Elijah's promise to Elena. Huh, maybe Elijah is a friendly neighborhood Original after all. Or not, but he came in handy today. Witch Martin Sr encourages our favorite vamps to exit the scene, and then tells Tyler to give his furry friends a message when they wake up; They need to get the hell out of this town. Word!
.
Casa Caroline
Stefan walks Caroline to her door, asking if she wants him to come inside. Caroline is obviously shaken, but despite his assurances that she doesn't need to pretend with him, she tells him that she's fine. "I'm not girlie little Caroline anymore. I can handle myself." Stefan eyes his brave friend tenderly. "You sure can." Caroline just wants to go take a shower, but Stefan is obviously still concerned about her when they say good night.
.
Salvatore Mansion
Damon opens the door to find Uncle Daddy John there. They still don't like each other, but agree that they have the same agenda when it comes to keeping Elena safe. John comes bearing gifts, more specifically ash from a white oak tree, and a sharp dagger which is to be dipped in the ash and plunged into the heart of an Original, because that is the secret to how you kill them. Also, he mentions that Isobel is up to something, and if she succeeds, Klaus will never set foot in Mystic Falls.
.
Casa Caroline
Poor Caroline is pulling toothpicks out of her own neck when Matt calls. She totally forgot that they were supposed to meet, which is reasonable considering everything. She can't tell Matt about all that though, so she apologizes and lies that she something came up with Bonnie, a friend thing. Unfortunately, said Bonnie is currently sitting at the Grill, happily laughing it up with Jeremy. Matt doesn't call Caroline out on her lie, he just makes a sad face and they end the call. And though I'm glad he isn't giving Caroline any more grief tonight, man, I'm tired of his constant martyrdom. Tyler however, is not done giving Caroline grief tonight, which, really? He stops by to ask how she is and to apologize. She rightfully doesn't let him off the hook that easily. He makes halfassed excuses about how he didn't know what to do, and Caroline gives him the obvious answer. "You help your friend, that's what you do!" Tyler says he's sorry, but it's too late. "Because we're not friends anymore. And what happened to me tonight, that will never happen again. So you take that back to your little werewolf pack, and you get the hell out of my house."
.
Casa Gilbert, Kitchen
Elena closes the fridge to find Uncle Daddy John lurking behind it. Déjà vu! But with reversal of the roles; that's exactly how Katherine snuck up on John before she chomped his fingers off. Elena tells John to leave her alone, she doesn't know how to make it any more clear that she doesn't want him there. And she doesn't need more people protecting her, there's plenty of that to go around already. Uncle Daddy is persistent about the father-daugther bonding thing though. Since his peace offering-strategy sort of worked with Damon, he tries the same thing with Elena, giving her a bracelet that belonged to her adoptive mother, Miranda. He makes an emotional speech about how she and Grayson were Elena's real parents, if not in the biological sense, and how he understands that he means nothing to her, but he lost his family too. And no matter what, he will protect her and her remaining family. Elena is moved to tears, but when Stefan shows up just as John leaves her, she tells her boyfriend that she still doesn't believe her biological father. And I feel so weak compared to her, because some of my contempt for him actually melted away in this scene.
.
Scruffy RV
Tyler shows up to join Jules' and Brady's sulking party. He offers his condolences about the people who died and wonders if it is always this sucky to be a wolf. Jules assures him that it's not, but basically has to poke Brady in the nuts to make him support her. They share some booze straight out of a suspicious-looking bottle, and Brady muses about why Mason would hang around in vamp land. Tyler stupidly lets out that oh, it was because of this moonstone that was obviously really important for something and which I totally should be babbling about to these people that I barely know, aside from the fact that they like to kidnap and torture people for a lark. What? Jules and Brady are obviously very interested in this particular rock.
.
Casa Caroline
Knock on the door again. Man, Caroline really can't get a break tonight can she? Oh never mind, it's Stefan again, checking up on her. She looks very young and vulnerable with wet hair and wearing a bath robe. She again tells him that she's fine, but Stefan has brought backup just in case. It's Elena and Bonnie, and they're going to have a slumber party to keep Caroline company. Caroline finally allows herself to break down, and cries in the arms of her two best friends. Elena and Stefan mouth I love you's to each other. He really is the most considerate friend ever, isn't he? It was really impressive that he realized that Caroline needed her girlfriends, even though she barely knew it herself.
.
Salvatore Mansion, Damon's Bathroom, Bathtub, Awesomeness
Are you kidding me? I mean, I know what all of us were thinking when that bath tub in Damon's quarters was introduced last week, but I didn't think we'd get to see him in it that quickly. I love this show. So yeah, Damon is in the bath tub, cozying up with reporter Andie Star after all. She thought she was being pushy when she asked Jenna to give him her number, but apparently Damon had a change of heart about the whole staying away from women for their own good-thing, so her pushyness was rewarded. Or well, that depends on how you see it, because after some smooching, Damon begins his Weekly Therapy Session with Random Woman. This includes him confessing that he likes to kill people, naturally rendering Reporter Girl a little uncomfortable. He compels her not to be afraid, which is nicer than what he did last week, when he compelled that unfortunate girl in the road not to move, leaving her terrified during his whole confessional speech and inner debate on whether to kill her or not. So Andie confusedly asks him why he kills people, and gets the whole "because I'm bad"-prepackaged speech. He wants to be good for Elena's sake, it's just not in his nature. Andie tells him that maybe love has changed him. Yeah, well, Damon is done with the therapy for tonight, but you know how therapy always makes you hungry? Fortunately Andie can serve that need as well, and after some kissing, Damon digs right into her shoulder. And I never took him for a sloppy eater but, oh my, that's literally a bloody mess. When did this show become True Blood?
.
Katherine's Tomb
Katherine is hanging around doing pretty much nothing, as you do when you're trapped in a boring old tomb all by your lonesome. She gets on the alert when she hears footsteps though, and slowly approaches the tomb entry with the careful movements of a cautious animal. A flashlight blinds her, but is lowered so that she, and we, can see who is holding it. It's Uncle Daddy John! WTF?! Apparently, Katherine sent some kind of message to Isobel by having Stefan contacting her. Since Isobel is busy, John came instead. He says he is working on getting Katherine out of the tomb, and that whatever is going on is between him, Katherine and Isobel. Oh Uncle Daddy John, you sneaky bastard! What are you up to?! Also, I want to kick myself for softening up to him during that speech he did earlier. Damn it, it's lucky that Elena doesn't lose her shiz that easily. Everybody is double-crossing everybody and my mind is kind of exploding. Can I just go back and watch that bathtub-scene again, please? Awesome, thanks.

Inception



Cobb:
Dreams feel real while we're in them. It's only when we wake up that we realize something was actually strange.

Betyg: 3,5 av 5

Som alla Christopher Nolans filmer (Memento, the Prestige, Batman Begins, the Dark Knight...) är Inception en film att se om minst en andra gång, för att upptäcka detaljer som man bara ser när man redan har facit i hand. Jag ser redan fram emot en repris, för det var knepigt att hänga med i svängarna ibland, men tills dess får jag nöja mig med att recensera det jag fick ut av den första visningen. 

Leonardo DiCaprio spelar Dom Cobb, som jobbar med en annorlunda form av företagsspionage. Tillsammans med sitt team kan han ta sig in i någon annans drömmar, för att i personens undermedvetna komma åt information som han sedan säljer. Efter ett misslyckat uppdrag gör sig han och affärspartnern Arthur (Joseph Gordon Levitt) redo att fly för sina liv, men japanske affärsmannen Saito (Ken Watanabe) ger istället Cobb ett erbjudande han inte kan motstå. Om han lyckas kommer Saito utnyttja sina kontakter för att låta Cobb, som länge levat i exil, återvända till USA där hans barn finns. Men i utbyte kräver Saito något som nästintill anses som omöjligt - inception.



Inception går ut på att ta sig in i någon annans dröm, men istället för att hitta information ska man plantera en idé, vilket måste göras så subtilt att drömmaren tror att den är hans egen. Saito vill att Cobb ska övertyga Robert Fischer (Cillian Murphy), son till en döende affärsrival, att stycka upp och sälja sin fars imperium. För att lyckas krävs att man skapar flera lager av drömmar, det vill säga en dröm i en dröm i en dröm, något som är både svårt och farligt. Särskilt då Cobb kämpar mot demoner från sitt förflutna, som dyker upp i drömmarna och saboterar för honom.

För att kunna utföra inception på Fischer skapar Cobb och Arthur ett nytt dreamteam (heh) med drömarkitekten Ariadne (Ellen Page), sömnmedelsexperten Yusuf (Dileep Rao) och mästerbedragaren Eames (Tom Hardy). Även Saito är med, för att övervaka projektet. Teamet förbereder och planerar in i minsta detalj, men i någons undermedvetna vet man aldrig vad som kan hända. Oväntade svårigheter dyker upp då de tränger djupare och djupare in i Fischers sinne, och om något går snett riskerar teamet att för alltid fastna i ett drömmarnas limbo.



Drömmar är till sin natur i allra högsta grad abstrakta, svårbegripliga, slippy little suckers, så Inception är per automatik rätt så förvirrande. Personligen hakade jag upp mig på detaljer kring tekniken för att gå in i någon annans dröm. Det är meningen att arkitekten, Ariadne, ska konstruera platsen där drömmen utspelar sig, och att drömmaren befolkar drömmen med personer som egentligen är projektioner från hans undermedvetna. Men alla kopplar ihop sig till samma jäkla låda, så jag fattar inte hur det bestäms vem som är drömmare och vem som är arkitekt.

Hur det hela faktiskt fungerar förklaras aldrig, och är inte heller centralt, men det distraherade mig stundtals från den egentliga meningen med vad som pågick. Och jag brukar annars ha ganska hög tolerans för trollkarlar, vampyrer, smokemonsters och whatnot när det kommer till övernaturligheter på film. Mycket annat i filmen väger upp bristen på logik, men det känns lite som att drömpremissen ger en ursäkt för att slippa komma på rimliga förklaringar till vad som händer. Precis som att hela the Prestige kan liknas vid ett trolleritrick, är Inception i många avseenden som en dröm. 



Men låt oss inte begränsa våra sinnen med dilemman kring sådana världsliga petitesser som obegriplig teknik, Inception är i första hand en filosofisk film. Hur vi vet vad som är dröm och vad som är verklighet? Ifall man hade valet mellan drömvärld och verklighet, är det något fel i att vilja fortsätta drömma? Är det Cillian Murphy eller Joseph Gordon Levitt som är the prettiest? (Mah bad, sorry.) Tittaren får inte vila hjärnan en sekund, förutom de filosofiska frågorna och det hårda jobbet med att hålla koll på vems dröm man är i, lägger Nolan gärna till visuella tankenötter som utmanar sinnet. Fans av surrealistisk konst lär bli helt till sig i trasorna, bland annat bjuds vi på en stad som viker sig på mitten, ett slagsmål där gravitationen hela tiden skiftar och inte minst paradoxen med den oändliga trappan. Inget är omöjligt i en dröm.

Jag misstänker att jag inte är tillräckligt intellektuell för att till fullo kunna uppskatta avsaknaden av begränsningar i Inception, men på det stora hela var den en fantastisk filmupplevelse. Alla skådespelarna skötte sig oklanderligt, och mitt enda klagomål på det hållet är att Michael Caine är sorgligt underanvänd i en liten biroll. Och även om jag hade önskat att lite fler bitar skulle falla på plats i slutet (som i the Prestige) är berättandet otroligt snyggt skött, idén är fantastisk och det visuella är häftigare än det mesta som skådats tidigare. Som alltid med Nolan får man mycket film för slanten.

Vad jag drömde efter filmen? Har ingen aning. Kanske har jag inte ens vaknat än.

2010 Emmy Awards

Igår sändes ju Emmy-galan, som leddes av min absoluta favvo-talkshow-host (eat it, Letterman) Jimmy Fallon. Är lite sugen på att snoka reda på en megavideo-version av the whole shabang, men för tillfället nöjde jag mig med att youtuba musiknumren.

Introt är lovely, en Glee-version av Born to Run med bland andra Tina Fey (30 Rock), Jon Hamm (Mad Men), Nina Dobrev (orättvist nog the Vampire Diaries enda representation på galan - inte en enda nominering!), Jorge Garcia (Hurley!!), levande legenden Betty White, och självklart Glee-gänget, inklusive den onda cheerleadingcoachen.



Lite senare framförde Jimmy en hyllning till tre tv-shower som lagts ner under året. Bäst är Green Day/Lost-biten, som mycket effektivt sammanfattar slutet på serien. OBS, SPOILERS! Mia I'm looking at you, titta inte och läs inte nedanför!



Another show has gone, cause Lost is over too
Locke was the smokemonster and Jacob was some dude
Goodbye to Kate and Sawyer, Hurley, Ben and Jack
He grew a crazy beard and said "We have to go back"
The island it was mythical, and in the end they died
I didn't understand it but I tried

Skarpaste analysen jag har läst någonstans. Pure genius.

Eclipse

Betyg: 4/5

Edward: Bella, would you please stop trying to take your clothes off?
Bella: Do you want to do that part?

Det börjar dra ihop sig i Forks. Eclipse är filmen då Bella reder ut sina känslor för Jacob, förhandlar sig fram till en kompromiss kring vampyrförvandling, äktenskap och sex i sitt förhållande med den kyske Edward, samt då alla lösa bitar läggs på plats inför den sista installationen i Twilight-sagan, Breaking Dawn. Samtidigt ska det dessutom fajtas mot nyfödda vampyrer, skapade av den hämndlystna Victoria. 

Eclipse är på många sätt en skickligt utförd film. Den följer boken oklanderligt, en trend som har ökat för varje film i serien. Självklart görs det av rädsla för att reta upp fansen, förståeligt då pressen har ökat sedan Twilight kom, men samtidigt är det lite synd. För fortfarande är Twilight den bästa av de tre. Catherine Hardwicke var på många sätt både modigare i sin regi, och hade bättre förståelse för känslan i serien, än sina efterföljare Chris Weitz (New Moon) och David Slade (Eclipse). Hennes film var enklare, med mycket mindre avancerade specialeffekter, men hon lyckades fullständigt med helhetsintrycket, särskilt detaljer i styling och miljö, som det har gått utför med sedan dess.  



Det är frustrerande att se någon göra fel, när de redan har ett facit i handen. Färgsättningen i Twilight gick i kalla blåtoner, och skapade en miljö där familjen Cullens bleka ansikten matchade omgivningen perfekt. Det var deras värld. Särskilt Edward var som stigen rakt ifrån boksidorna, iskall, farlig och dödligt vacker. En vampyr helt enkelt. New Moon gavs en mycket varmare färgskala, där vargarna såg mer hemmahörande ut, och vampyrerna mest såg ut som dudes with make-up. Esme och Jasper, båda så vackra i Twilight, såg rent av förskräckliga ut, och Edwards läppstiftsnyans var ungefär samma som Scarlett Johanson brukar ha på premiärer. Eclipse är en kompromiss, och ett uppsving från New Moon, men når inte samma höjder som Twilight. I gengäld ser dock Forks mer ut som en verklig plats, och när vi ändå är inne på visuell trovärdighet ska specialeffektsteamet ha en eloge, för jag glömmer hela tiden bort att vargarna inte är verkliga.

Skådespelarnas insatser är beundransvärda på många håll och flera av dem har verkligen hittat hem i sina roller. Kristen Stewart gör sin bästa Bella någonsin, och Taylor Lautner imponerar stort med ett brett känsloregister som den frustrerat förälskade Jacob. Även familjen Cullen sitter som en smäck. Rachel Greene är Alice. Kellan Lutz är Emmett. Peter Facinelli är Carlisle, och Jackson Rathborne är het. Förlåt, är Jasper, menar jag. Jasper har alltid varit min favorit-Cullen efter Edward, och det är kul att han får mer utrymme i Eclipse. Allra mest, precis som i New Moon, briljerar Billy Burke som Bellas tystlåtne, tafatta pappa Charlie. Han jobbar med hårfina nyanser i sitt agerande, och väcker både skratt och hjärtskärande sympatier. 



Då återstår bara att utvärdera protagonisten och antagonisten. Låt oss börja med den senare. Bryce Dallas Howard tog över rollen som Victoria efter att Rachelle Lefevre fick sparken, självklart en otacksam uppgift då jämförelserna kommer som ett brev på posten. Lefevre var mer kattlikt fierce i rollen, medan Howard har tagit vara på det spelat flickaktiga sätt Victoria ofta beskrivs med i boken. I slutändan handlar det mest om att utseendet är "fel", och att det hade varit mindre distraherande att hålla sig till en och samma person.

Edward då? Boken Eclipse är kontroversiell i och med att Edward beter sig rätt så kontrollerande mot Bella i början, delvis av rädsla för hennes säkerhet, men delvis också av svartsjuka mot Jacob. Detta har tonats ner rejält i filmen, och resultatet blir istället att Edward framstår som en lite mjäkig, jealous, whiny boyfriend. Kemin mellan honom och Bella är tunn (trots ett par hångelsekvenser här och var) och han håller sig mest i bakgrunden medan Bella reder ut sina känslor för Jacob. Agerandet håller, men rollen är... lite tråkig. There, I said it. Jag har ytligare klagomål också. Visst är Robert Pattinson snygg som attan, men det här är Edward "to beautiful to even look at" Cullen vi pratar om. Det är inte Pattinsons fel, som sagt, vi vet ju att med rätt styling är han en perfekt Edward, men det är något som inte stämmer helt i Eclipse, som jag inte riktigt kan sätta fingret på.



Att det ska vara så sabla svårt att fatta sig kort i Twilight-recensionerna, den för New Moon var nog minst lika lång. Okej, om vi skulle ta och runda av på ett mer tekniskt plan. David Slade gillar uppenbarligen att jobba med närbilder, vilket blir extra påträngande på en stor bioduk. Vid åtminstone ett tillfälle går det så långt att man tappar rumsperspektivet och inte riktigt vet vilka som är med i scenen. Det är antagligen ett grepp som ska skapa intimitet, men borde ha använts mer sparsamt. (Särskilt då Pattinson börjat få någon rynka i pannan, vilket är helt okej bortsett från att det är lite störande då vampyrer naturligtvis inte åldras.)

Men trots all kritik jag har slängt ur mig ovan finns så klart de uppenbara fördelarna med Eclipse. Det är en Twilight-film, jag är ett fan, och två timmar i biosalongen kändes som tre kvart. Jag vill understryka att helheten är med beröm godkänd, trots att detaljerna diffar då och då. Jag var lyrisk över New Moon för ett halvår sedan, och den här är bättre, bara det att jag är lite coolare på Twilight-fronten nu för tiden. Eclipse är min favoritbok i serien, mitt intresse för den tvådelade Breaking Dawn som kommer nästa år är lite svalare, bortsett från att det blir intressant att se hur Bill Condon ska lyckas få ner åldersgränsen under 18 år. You read it, you know what I mean...


Knight and Day

Betyg: 4/5

Ray: They'll tell you I'm mentally unstable and violent and dangerous and it will all sound very convincing. 
June: I'm already convinced.

Oh man, den här filmen är exactly my cup o'tea. Medan många andra (mer normala? I dunno) tjejer smälter framför Dagboken och PS I Love You, är det filmer som Knight and Day som får mig att tindra lyckligt med ögonen. Hellre action och äventyr än kyssar i regnet, m'kay? Visserligen är det här bara en ganska fånig light-version av Mission Impossible, och en fyra i betyg är inte rimligt någonstans, men jag hade kul hela tiden jag såg den, och det är vad jag grundade beslutet på. Min blogg, jag bestämmer.

När Tom Cruise inte är upptagen med att hoppa i Oprahs soffa, eller promota en religion som skapades av en science fiction-författare, är han fortfarande en läskigt karismatisk skådespelare. I Knight and Day spelar han charmige agenten Ray, som alltid har läget under kontroll och det med ett leende på läpparna. Tänk Ethan Hunt på lyckopiller. Ray har lyckats få en viktig och hett eftertraktad pryl kallad zefyren i sin ägo. Varför den är viktig är inte viktigt, det viktiga är att den är viktig, vilket innebär att en massa andra människor gör allt för att komma över den. Men när bilmekanikern och blivande brudtärnan June (Cameron Diaz) råkar korsa Rays väg blir även hon en måltavla, och tillsammans måste de fly från diverse bad guys i coola actionscener med ungefär samma trovärdighet som Donatella Versaces hårfärg.

Knight and Day är en lättsam, fartfull och totalt osannolik actionkomedi i rakt nedstigande led från filmer som Den Vilda Jakten på Stenen och Mr & Mrs Smith. (Okej, jag snodde de jämförelserna från Moviezine, men de är så sanna att de tål att upprepas.) Filmen är långt ifrån en biosuccé, och många anser att Tom Cruises alltmer fläckade rykte ligger bakom de vikande publiksiffrorna. Det är synd, för trots bristen på trovärdighet är Knight and Day en typisk sommaraction med glatt humör och hög potential. Diaz gör sin vanliga roll som bubblig och energisk, och kemin mellan henne och Cruise är mer lekfull än passionerad, vilket passar filmen bra. Visst blir det lite cheesy i en del scener, särskilt mot slutet, men man har fått sig tillräckligt till livs av både action och komedi i första halvan för att ha överseende med detta.

Något annat än en popcornrulle bör man inte förvänta sig, men är det det man söker har man hittat rätt. Leave your brain at the door, sit back, relax and enjoy the ride. Om inte annat duger det i väntan på Mission Impossible 4.


Sex and the City 2



Betyg: 2/5

Samantha (in the middle of a street in Abu Dhabi): YES, these are CONDOMS! I have SEX! SEEEEEEEX!! LOTS of sex, preferably in PUBLIC and/or WITH SEVERAL PERSONS and I LOOOOOOOVE it!!! PEEENIS!! Hahahahaha, PEEEEENIS!!

Okej, ovanstående citat är något av en parafrasering. För ovanlighetens skull svek mig imdb.com och jag hittade inga bra citat från Sex and the City 2, så jag improviserade efter eget minne. Jag är säker på att jag var hyfsat nära. 

Först och främst, I get it, I totally do. När man följer en teveserie länge nog känns karaktärerna som vänner. Man känner dem, man vet hur de ska reagera på saker, och not that I would know, men vissa försöker till och med kommunicera med de små människorna i rutan och muttrar saker som "Ooohh Ben, Sayid's SO gonna kick your ass", eller "Sawyer for heaven's sake, lose the friggin glasses", eller "Booooooone, NOOOOOO!!!".

Har jag hört att vissa gör alltså. Och jag har även hört att de föredrar att kommunicera på engelska eftersom det är mer logiskt då de små figurerna i rutan också pratar engelska och annars inte skulle förstå. Ähum. Min poäng? För fans av en teveserie som slutat göras, känns en film ungefär som att återse gamla vänner som du verkligen har saknat. Mitt problem är att jag aldrig blev särskilt tight med SATC-tjejerna.

Jag förstår även att Sex and the City var banbrytande när serien kom. Kvinnor som tar för sig, som har karriärer och klarar sig själva. Kvinnor som har sex utan att skämmas för det och som ser sina närmaste tjejkompisar som mycket viktigare än killar som kommer och går. Jag är övertygad om att våra triviala tevenöjen påverkar våra liv och värderingar mer än vi tror, och att verkligheten ofta härmar fiktionen. (I serien 24 hade USA en svart president långt innan Obama erövrade Vita Huset, just sayin'.) SATC har sannolikt haft stort inflytande på 2000-talskvinnan, och det är möjligen förmätet av mig att dissa Carrie & Co eftersom jag säkert skördar fördelar tack vare deras revolution mot hur kvinnor ska vara. Rätt ska vara rätt, tack Carrie & Co. Låt mig nu återgå till dissandet.

Budget saknades inte när Sex and the City 2 skulle komma till världen. Miljöerna och kläderna är svulstigt lyxiga och hela filmen ser ut som ett collage av bilder från Vogue, Elle Decor och reklamkatalogen för någon fancy-schmancy resebyrå. Varje bildruta är en fröjd för ögat och allt är så färgsprakande att när man snubblar ut ur biosalongen ett par timmar senare ser verkligheten svartvit ut. So far so good, för jag har inga problem med att allt i filmen är vackert och lyxigt. Det är Sex and the City 2, inte Les Miserables. Vet ni vad som däremot saknades? Ett sånt där, hmm vad heter det nu igen, man brukar väl ha det när man gör film men producenten kom på att oops, vi la hela budgeten på att få filma på ett sjustjärnigt hotell i Abu Dhabi så vi får väl liksom prioritera bort något mindre viktigt, typ, eh, manus?

Så utan manus gäller det att bara placera karaktärerna i en ny situation och förlita sig på att de lever sina egna liv. Och det som ska krydda den här filmen till en het tagine (Nej, det är en maträtt. Perverts.) är alltså en resa till Mellanöstern. Men inget är nytt under den stekande ökensolen. Carrie ältar sönder sitt kärleksliv, vi vet. Charlotte är pryd, vi vet. Samantha gillar sex, åh herregud vi vet, Samantha. Miranda, bless her soul, är uppfriskande cynisk, men vi vet redan det också. Filmen känns trött och lika tillgjord som Carries koketterande. Till råga på detta slänger man in en fruktansvärt unken och förenklad syn på den muslimska kulturen, vilket känns direkt oförskämt. Jag vet att många älskar att Samantha inte ber om ursäkt för vem hon är, men när hon får psykbryt på marknaden i Abu Dhabi och till en massa konservativa muslimska män slänger ur sig (ungefär) repliken jag citerade ovan upplever jag det inte alls som uppfriskande utan bara pinsamt, plumpt och 100% Ugly American *.

Vanligtvis är jag inte riktigt så här politiskt korrekt, men ilandsproblemen i den här filmen står mig också upp i halsen. Det känns som en förolämpning mot ensamstående mammor som sliter häcken av sig för att försörja sina barn, när Charlotte bryter ihop över hur jobbigt livet som mamma är, när hon både har en man att dela ansvaret med och en barnflicka på heltid. Man lever verkligen ett jobbigt liv när ens barn kladdar rödfärg på ens vita Valentinoklänning. Det var ju vintage! Shut up and count your blessings Charlotte. Skyll dig för tusan själv om du har på dig sånt när du bakar med dina barn. Och när Big vill ha en teve i sovrummet är det en existentiell livskris för Carrie, för Gud förbjude att man någonsin kollar på teve, om det inte är en svartvit 30-talsfilm, för det är det enda Anna Wintour inte skulle rynka på näsan åt.

Jag skulle kunna fortsätta min "Things that piss me off-rant", men det här börjar bli en lång recension, och jag tänkte avsluta med en oväntad vändning. Nämligen att jag kan mycket väl tänka mig att se den här filmen igen. Men då ska det finnas möjlighet att stänga av ljudet och att spola förbi de mer avskyvärda delarna, för det enda jag vill är att bli inspirerad igen av de vackra kläderna. Det var åtminstone någon som gjorde en hedervärd insats i den här filmen, tack för det Patricia Field **. Du räddade på egen hand den här filmen från en etta i betyg.

* Ugly American is an epithet used to refer to perceptions of loud, arrogant, demeaning, thoughtless and ethnocentric behavior of American citizens mainly abroad, but also at home. Although the term is usually associated with or applied to travelers and tourists, it also applies to US corporate businesses in the international arena. (Från Wikipedia, hade problem med länkarna så jag klistrade in det istället.)

** http://www.imdb.com/name/nm0276011/

Remember Me



Tyler: Gandhi said that whatever you do in life will be insignificant. But it's very important that you do it. I tend to agree with the first part.

Betyg: 5/5

För er som vill ha snabbversionen:
1. Oavsett vad man tycker om Robert Pattinson är det här en enormt sevärd film. Se den.
2. Om ni ska se den, läs ingenting om den i förväg! Många recensioner har varit oförsiktiga med spoilers och effekten av filmen blir bäst om man inte vet vad som ska hända.
3. Ta med snytpapper. Själv glömde jag, big mistake.

För att själv undvika spoilers håller jag mig till en kortfattad beskrivning av handlingen. Tyler (Robert Pattinson) har förlorat sin bror, och håller på att handskas med sorgen. När han försöker visa civilkurage genom att blanda sig i ett gatubråk blir han misshandlad av en polis (Chris Cooper), vars dotter Ally (Emelie De Ravin) råkar läsa samma kurs som honom. Pushad av sin kompis (Tate Ellington) raggar Tyler upp henne för att hämnas, men självklart är det aldrig så enkelt när pojke möter flicka. De kommer snabbt nära varandra, Ally vet också vad det innebär att förlora en familjemedlem eftersom hennes mamma mördades när hon var liten. Båda har dessutom problem med sina pappor, hennes är överbeskyddande, hans (Pierce Brosnan) är en distanserad arbetsnarkoman som försummar relationen till Tyler och hans lillasyster (Ruby Jerins).

Remember Me är inget nattsvart drama à la Precious, men inte heller är det fluffig Notting Hill-romantik. Det är ett relationsdrama någonstans mitt emellan, och manuset lutar sig till stor del på skådespelarnas prestationer och kemi. Vilket osökt leder oss in på frågan som alla ställde sig inför den här filmen. Kan Robert Pattinson Agera? Remember Me är hans första film efter genombrottet med Twilightserien, som i raketfart gav honom en karriär många andra begåvade skådespelare bara kan drömma om. Han har därför mycket att bevisa och många granskande ögon på sig. Levererar han? Många har sagt nej. Jag säger ja.

Det tog en liten stund innan det var Tyler och inte R-Patz jag såg på duken, och det är svårt att inte dra ironiska paralleller till verkligheten ibland. (När han i en scen råkar säga "I can do teens" känns det som ett skämt - eller löfte - riktat direkt mot Twilightfansen.) Men särskilt i de starkare scenerna gjorde han riktigt bra ifrån sig. Inte Oscarsvarningsbra, men tillräckligt övertygande för att en objektiv bedömare borde ge honom klart godkänt. Problemet är bara att få bedömare är objektiva, vare sig man har fördomar om hans status som tonårsidol, eller älskar allt han gör om han så skulle flå levande sälungar i teve. Jag påstår inte att jag själv skulle vara objektiv (sälungar är dock inte okej!), men jag har gjort mitt bästa för att tänka professionellt här. (Men om någon undrar; japp han är lika snygg som vanligt. Duh.)

Störst eloge vill jag dock ge till två andra skådespelare. Chris Coopers porträtt av Allys burdusa, men ändå så sårbara polispappa berörde djupt redan fem minuter in i filmen, då jag började gråta enbart av hans känslosamma minspel. Nästa eloge går till elvaåriga Ruby Jerins, som spelar Tylers lillgamla, mobbade syster med beundransvärd finkänslighet för någon så ung. Ingen annan gör heller bort sig. Emelie De Ravin är charmig och livfull som kontrast till Pattinsons svårmod. Pierce Brosnan övertygar som auktoritär familjefar. Och viktigast av allt, inte en enda relation i filmen känns krystad. Rätt kemi finns i varenda en av familjerelationerna, såväl som mellan kärleksparet i centrum.

Dramatiken lättas upp av en del humoristiska stunder, mestadels av Tate Ellington som fungerar som komisk sidekick. (Jämfört med Notting Hill är han filmens Spike, om än inte riktigt lika aprolig.) Personligen tycker jag att en av filmens styrkor är att den innehåller både skratt och tårar. Som livet i stort. Generellt sett är det en tankeväckande, realistisk och rörande film. Slutet har setts som kontroversiellt, vilket inte kan debatteras utan att avslöja för mycket, men jag håller helt enkelt inte med. Kanske är fem av fem ett väl högt betyg, men jag vill väga upp alla orättvisa tvåor den har fått. Jag gick ut ur biosalongen både skakad och rörd, och jag kommer att se den igen. Och igen. Och möjligen igen.

Alice i Underlandet



The Mad Hatter: Have I gone mad?
Alice: I'm afraid so. You're entirely bonkers. But I'll tell you a secret. All the best people are.

Betyg: 4/5

Med min stora besvikelse på märkliga och morbida musikalen Sweeney Todd i minnet var det med viss reservation jag bänkade mig i biofåtöljen för den senaste skapelsen av bästisarna Burton och Depp. Jag hade inte behövt oroa mig. Det surrealistiska Underlandet är en lekplats där både Burton och Depp får leva ut sina galenskaper helt legitimt, och trots alla konstigheter är historien oväntat väl sammanhängande.

I Lewis Carrolls saga från 1865 är Alice sju år då hon för första gången besöker Underlandet, vilket referas till i en dröm som lilla Alice har i början av filmen. Burtons version utspelar sig dock många år senare, då Alice (Mia Wasikowska) har hunnit fylla nitton och står på tröskeln till vuxenlivet. Efter att ha blivit friad till inför alla hon känner av en man som visserligen är lord, men som saknar fantasi och har dålig matsmältning, flyr hon undan omgivningens förväntningar. Istället för att begrunda äktenskapets vedermödor följer hon nyfiket efter en gnagare i väst och faller följaktligen ner i det berömda kaninhålet.

Efter några turer fram och tillbaka med krympsaft och växkaka hittar hon rätt storlek för att ta steget ut i Underlandet, där hon genast finner att hon är väntad. Underlandets invånare är förtryckta och jagade av den Röda Drottningen (Helena Bonham Carter), som mer än gärna låter halshugga allt och alla inom synhåll. Men enligt en profetia närmar sig fröjdisdagen, då ondskan, i form av monstret Jabberwocky, ska besegras av ingen mindre än Alice själv. Frågan (som bland annat ställs av en vattenpiperökande tusenfoting med Alan Rickmans röst) är bara om den stridsovilliga tonåringen är rätt Alice.

Historien om det förtryckta folket som ska befrias av en motvillig hjälte känner vi igen från allt ifrån Andra Moseboken till Matrix. Därför gäller det att berätta historien med finess, och självklart är det där Burton briljerar. Alice är en cool och gatsmart tjej som vet vad hon tycker och som snabbt anpassar sig till det knäppa Underlandet. Miljöerna är precis så galna och fantasifulla som man kan förvänta sig, och karaktärerna har fler lager än ond eller god. Skådespelarna gör bra ifrån sig i sina extrema karaktärer, Johnny Depp ger djup och känslighet åt den galna hattmakaren och jag ryser bisarrt nog av välbehag varje gång Helena Bonham Carters enorma huvud vrålar "Off with his head!"

Några små skavanker i logiken dyker upp i mitt bakhuvud medan jag tittar på filmen, men de gör sig inte riktigt hörda bland alla fantastiska färger och former som fyller mina sinnen. Bländverk är en underdrift, ibland glömmer jag av vad som sägs för att jag är upptagen med att stirra på detaljerna i Alices vackra klänningar. Men historien finns där under all fantasiprakt, och sensmoralerna är lika enkla som hjärtevärmande. Våga drömma och fantisera. Ingenting är omöjligt. Var öppen för det som är annorlunda. Ifrågasätt och bryt konventionerna. Och viktigast av allt, innerst inne vill alla, alla bli älskade.

Avatar



Dr Grace Augustine: Just relax and let your mind go blank. That shouldn't be too hard for you.

Betyg: 4/5

Jag vill så gärna kunna lyda rådet ovan, och bara låta mig svepas med av Avatar. Njuta av de hisnande vackra miljöerna, bli berörd av kärlekshistorien och bli uppeldad av kampen mot giriga erövrare. Ibland går det rätt så bra, halvvägs in i filmen måste jag ge mig själv en mental örfil för att jag börjar att tycka att hjälten är rätt så snygg - trots att han vid tillfället är en ca tre meter hög, blå varelse med lång svans. Men tyvärr går Avatar inte hela vägen in i hjärtat, hur gärna jag än vill. Något fattas.

Låt oss spola tillbaka till början. James Camerons hypade Avatar utspelar sig i framtiden, på planeten Pandora, dit människan har rest för att exploatera en mycket värdefull naturtillgång. Kruxet är att planeten befolkas av infödingar som kallas Na'vi, och deras mest heliga plats ligger precis över den allra största fyndigheten. Medan militären vill erövra platsen med vapen och våld, har ett gäng forskare under ledning av Dr Augustine (Sigourny Weaver), utvecklat ett projekt med Avatarer, korsningar av Na'vi och människor, som ska integrera sig med infödingarna för att lära sig mer om dem.

Krigsveteranen Jake Sully (Sam Worthington) är ny på Pandora, hans livsglädje har fått sig en törn sedan han blev förlamad från midjan och neråt, men han har gått med på att bli Avatar-förare för att ersätta sin avlidne tvilllingbror. Ganska snabbt lär han känna Na'vi, och främst hövdingens dotter Neytiri, som lär honom om deras seder alltmedan Jake blir mer och mer förälskad i både henne och Na'vis enkla sätt att leva i harmoni med naturen. Men hans egentliga uppdrag är att spionera på dem för att hitta svagheter, och snart måste han välja var hans lojalitet egentligen ligger. 



Det är drygt av mig att kalla något så genomarbetat, fantasifullt, storslaget och avancerat som Avatar för förutsägbart, men ändå är det ordet som ligger överst i högen av adjektiv i mitt huvud. Det tekniska genomförandet förtjänar visserligen alla hyllningar det kan få, både Na'vi och miljöerna känns trovärdiga, även när verkliga människor klipps in i bilden. Pandora är en obeskrivligt vacker plats, och det är det som drar upp betyget från en trea till en fyra. För om man skalar bort lagren av fantasi och skönhet så är Avatar en ganska simpel historia, och vi har sett den förr. Tänk Independence Day (fast med omvända roller) möter Pocahontas, et voilà.

Jag försökte gång på gång stänga av min cynism, men kunde ändå inte undgå att notera hur klyschorna staplas på hög. Visserligen ska James Cameron ha en eloge för att han som vanligt inkluderar många starka kvinnliga karaktärer, men trots det kryllar filmen av stereotyper, hjältar som skurkar, infödingar som människor. Handlingen följer också ett mycket traditionellt mönster, och utan överraskningar försvinner spänningsmomentet. Självklart vet vi vad som så småningom kommer hända när Neytiri pekar ut den ballaste draködlan och berättar för Jake att bara fem personer någonsin har lyckats tämja sig en sån.

Men egentligen är det inget verkligt fel på Avatar. Historien är av den typen som ska vara traditionell, utförandet är strålande och budskapet är purt i all sin enkelhet. Egentligen är det här filmperfektion, och möjligen satte hypen förväntningarna aningen för högt. Hjärnan säger högsta betyg. Hjärtat vill säga det, men kan inte riktigt. Se den, men som sagt, just relax and let your mind go blank. Lyckas man med det så får man njuta av det mest färgsprakande äventyr man har sett i filmväg sedan Moulin Rouge, och det pampigaste sedan Titanic.

Sherlock Holmes



Betyg 4/5

Dr Watson
: You do know that what you're drinking is for eye surgery?

Jag har ett vagt minne av att ha läst några Sherlock Holmes-böcker när jag var i mellanstadieåldern. Antingen det, eller så har jag helt enkelt bildat min uppfattning av mästerdetektiven på den allmänna bilden av en eftertänksam, piprökande man i rolig hatt och ful kappa. Oavsett vilket är det inte mycket i Guy Ritchies version av Sherlock Holmes som stämmer överens med den traditionella bilden. Pipan har ändrat form, och hatten, kappan, och till och med det klassiska "Elementärt, min käre Watson", har slopats totalt. Allt detta kan dock anses befogat, eftersom inget av det egentligen förekom i originalberättelserna!

Regissören Guy Ritchie har istället gått tillbaka till rötterna, och försökt tolka Sherlock Holmes som han tror att Sir Arthur Conan Doyle avsåg honom att vara. Resultatet är en nedsupen, narcissistisk bohem som ägnar sin fritid åt att experimentera på hunden eller delta i gatuboxning à la Fight Club. Enter Robert Downey Jr.

Downey Jr står för en stor del av filmens behållning, och verkar vara på precis samma våglängd som Ritchie när det kommer till att tolka karaktären. Hans unika minspel och komiska timing är perfekt in i minsta detalj, och resultatet för tankarna till Johnny Depp i Pirates-filmerna. Precis som (Captain) Jack Sparrow är Sherlock Holmes bra på att improvisera i knepiga situationer, absurt tursam, och knivskarp under den förvirrade, dekadenta ytan. Jude Law, som utrustad med ful mustach spelar den lojale Dr Watson, bleknar totalt vid hans sida, både i skådespelarinsats och ren utstrålning. Vänskapen dem emellan är dock riktigt gullig, och påminner mest av allt om ett gift gammalt par. Både Rachel McAdams och Mark Strong gör goda insatser i andra viktiga roller, men Downey Jr är ändå den självklara stjärnan. Tror faktiskt att jag numera har två Roberts som skådespelarfavoriter!

Visuellt är hela filmen rent ögongodis. 1800-talets London är charmigt i all sin skitighet och ser väldigt realistiskt ut, från pampiga vyer över den halvfärdiga bron till det stimmiga livet bland folket på gatorna. Bildspråket är intressant och varierat, särskilt i de många actionscenerna. (Gillar man käkar som bryts i slow motion så kommer julafton tidigt i år.) Handlingen är det heller inget fel på, och man får nog faktiskt vara - tja, Sherlock Holmes - för att kunna lista ut alla vändningar i historien. Kort sagt faller alla pusselbitarna på plats till en film som är underhållande, fartfull, rolig, snygg och rejält actionpackad. Väl värt ett biobesök!

Dream it, earn it, live it



 - This is where you start paying. In sweat!

Betyg: 2,5/5

Jag och Sofia var på bio i fredags och såg nyversionen av 80-talshiten Fame. För många år sedan såg jag musikalen i London, på allra första raden, och blev så överväldigad att jag dansade hela vägen hem till hotellet (jag var 14 och på språkresa med dansinriktning, det var ursäktat). Filmen och teveserien har jag däremot bara vaga minnen av att ha sett när jag var liten, men efter en snabbkoll på imdb.com kom insåg jag genast att jag skulle lägga förväntningarna på nyinspelningen lågt. Ett snittbetyg på 4,1 av 10 är knappast något att skryta med.

Men tar man filmen för vad den är tycker jag ändå att den var mer underhållande än vad betyget antyder. Vi får följa ett gäng unga artister genom deras tid i skolan för Performing Arts, från antagningarna (som påminner lite om första Idolveckan), genom hela utbildningen och fram till examen. Filmens nackdelar är att det är många karaktärer att hålla redo på, lite hoppigt berättat, och en del dåliga skådespelarinsatser. Men om man kan ha överseende med det så finns här även en del riktigt bra skådespeleri, och självklart några härliga dans- och sångnummer. Lite som en Aladdin-ask på något sätt, helheten är ingen höjdare, men där finns några riktigt goda praliner.

Filmens största svaghet är slutet. Skolavslutningen börjar bra med några fina sång och dansnummer, och jag satt och myste i min fåtölj i väntan på att scenen skulle explodera i ett galet avslutningsnummer till Fame-låten. Men plötsligt började eftertexterna rulla, till en väldigt kraftlös version av originalmusiken, och man blev helt och hållet snuvad på den självklara höjdpunkten. Ett mycket konstigt val ur alla synpunkter, och jag lämnade biosalongen lite snopen, efter att ändå har spenderat två ganska trivsamma timmar framför duken.

Onödigt vetande: Den som följde säsong 4 av So you think you can dance känner säkert igen Kherington Payne som dansaren Alice.


The Half-Blood Prince

 


 - Hey! She's only interested in you because she thinks you're the Chosen One. 
 - But I am the Chosen One.

Betyg: 4/5

Inför nästa storfilm jag ser fram emot har jag svurit en sak för mig själv. Inga teasers, inga trailers, inga sneakpeaks, none, niente, nada. För med så mycket av materialet som jag hade sett på förhand blev Harry Potter och Halvblodsprinsen ett pussel av bitar jag redan kände igen. Därför blev filmen inte lika spännande som den borde ha varit, men jag har bortsett från detta i betygsättningen.

Harry Potter och Halvblodsprinsen är bok nummer sex, och upptakten inför den stora finalen. Boken går huvudsakligen ut på att Harry får lära sig mer om Voldemort och hur han ska kunna besegras genom att Dumbledore visar honom minnen han samlat ihop från folk som kände Tom Riddle innan han blev lord Voldemort. Det låter som en tråkig mellanfilm, men fokus hamnar istället på karaktärerna och det är riktigt underhållande.

I den näst sista installationen i serien märks det tydligt att karaktärerna har vuxit upp, och "snogging" blir ett centralt begrepp i handlingen då det hånglas runt till höger och vänster. Dessa tonårsintriger bidrar med en hel del humor i filmen, inte minst en oförglömlig scen där Ron råkar få i sig en kärleksdryck avsedd för Harry. Den senare har lagt av sig tjurigheten från året innan och istället antagit ett kaxigt självförtroende, vilket också blir riktigt roligt vid flera tillfällen. Både Daniel Radcliffe och Rupert Grint klarar den komiska timingen strålande, och även Emma Watson, som var farligt nära överspel i de senaste två filmerna, tar sig igenom sina scener utan felsteg. Pluspoäng även till Michael Gambon som tack och lov har slopat hippiefasonerna han porträtterat Dumbledore med tidigare. Alan Rickman har en viktig roll och är fantastisk som vanligt, jag vill alltid ha mera Snape i filmerna.

Filmen Halvblodsprinsen är relativt trogen boken, med undantag för att slutstriden kortades ner för att sparas till den sista filmen. Däremot har den dramatiska avslutningen där en viktig karaktör dör tonats ner onödigt drastiskt, antagligen för att hålla åldersgränsen nere. Jag saknade även den roliga inledningsscenen från boken, där en chockad premiärminister får besök av trolldomsministeriets Cornelius Fudge. Överhuvudtaget är nog sexan den mest komiska boken i serien, och även om en del utelämnats har det även lagts till lite nytt i filmen, så det går nästan jämnt ut. David Yates har lyckats göra den mest fullkomliga Harry Potter-filmen hittills och jag har fullt förtroende för att de sista två filmerna (bok sju delades upp) ska bli lika bra.

Ett önskemål inför de avslutande filmerna dock, för guds skull Dan, spara ut håret lite!

Moviemania

Jag har sett en massa nya filmer på sistone, för många för att orka skriva en riktig recension till var och en, så det får bli några små kortisar istället:

The curious case of Benjamin Button
Betyg 4,5/5
Den här filmen är värd alla hyllningar den har fått! Den är rörande, udda, tankeväckande, sorglig, underhållande, vacker och alldeles alldeles underbar. Cate Blanchett är fantastisk som alltid, och Brad Pitt är bättre än jag någonsin sett honom förut. Snyggare än någonsin är han dessutom när han föryngras, trots att man vet att det är tack vare smink och specialeffekter.

Vantage Point
Betyg 3,5/5
Med ett intressant och annorlunda berättargrepp visas ett mordförsök på den amerikanske presidenten flera gånger ur olika personers synvinklar, medan man kommer närmare svaret på vad som egentligen hände och vem som låg bakom attentatet. Vissa frågetecken förblir outrätade och handligen är inte helt trovärdig, men filmen är spännande och håller högt tempo.

The International
Betyg 2,5/5
Clive Owen, som verkar vara med i var och varannan film nu för tiden, försöker tillsammans med Naomi Watts avslöja en stor banks skumma affärer. På pappret såg det säkert jättebra ut, och dåligt är det inte, men filmen lyfter aldrig och jag hade glömt den en halvtimma senare. Slutet var ett rejält antiklimax, den största behållningen är en lång actionscen på Guggenheimmuséet där tavlor och installationer skjuts sönder hej vilt.

Australia
Betyg 4,5/5
Förväntningarna var höga på Moulin Rouge-regissörens nya epos, och jag behövde inte bli besviken. Nicole Kidman gör sin vanliga roll som näbbig dam som kan ta vara på sig själv, Hugh Jackman ser ut som en naturlig del av det australiensiska landskapet, och i centrum står en ung aboriginpojke, som mycket väl kan vara den charmigaste ungen jag någonsin sett. Pampigt och vackert, även om Moulin Rouge fortfarande står i en klass för sig.

Iron Man
Betyg 4/5
Enligt IMDb så var manuset till Iron Man inte helt färdigt när inspelningarna började, eftersom fokus hade lagts på handlingen och actionscenerna så fick stora delar av dialogen improviseras. Ironiskt nog är det dialogen som gör den här filmen sevärd, actionsekvenserna är medelmåttiga och den avgörande slutstriden hade helt kunnat kvitta. Men på vägen dit levererar Robert Downey Jr ironiska oneliners utan att röra en min, och gör på egen hand filmen till en lyckad komedi.

The day that the earth stood still
Betyg 1/5
Jag tycker lite synd om Keanu Reeves som alltid får så dålig kritik, men den här filmen suger verkligen. Den som hoppas på en ny Independence Day (jag) blir grymt besviken. Stoneface Reeves berättar att människorna förstör jorden och därför ska utplånas, och en tjejforskare tjatar på honom tills han ångrar sig. Budskapet är pinsamt tydligt och politiskt korrekt, aja baja för att smutsa ner planeten. Effekten var den motsatta, fick lust att slänga pantflaskor i soptunnan i ren protest. Två timmar av mitt liv som jag aldrig får tillbaka.

Änglar och Demoner
Betyg 3,5/5
När Da Vinci-koden blev film blev jag helt ställd inför hur man kunde göra en så actionfylld bok till något annat än åtminstone en hyfsat bra film. Det var nästan en bedrift att misslyckas så kapitalt. Änglar och demoner är ett uppsving trots att jag saknar mycket från boken och fortfarande retar ihjäl mig på att någon satte in Tom Torrboll Hanks som Robert Langdon. (Harrison Ford, var är du?!) Helt okej underhållning, men boken är maffigare. Läs den!

Bye bye Big Shots



Suck, i början av sommaren trodde jag mig ha funnit en ny favoritseris i Big Shots. Tyvärr blev manuset mer och mer urflippat och jag började förstå varför serien lades ner efter första säsongen. Ikväll sändes sista avsnittet och jag hade i alla fall hoppats på ett snyggt avslut men nähäpp. Många lösa trådar, antagligen eftersom man inte visste om det skulle bli en andra säsong, och största besvikelsen är att Lisbeth och Duncan inte fick leva lyckliga i alla sina dagar till slut ändå.

Men det har ändå varit en mysig kväll eftersom Sofia kom över på tacomiddag. Dessutom hjälpte hon mig att kolla upp sånt som jag är nervös för att jag inte har koll på inför utlandsterminen, så det känns lite bättre nu, tack Sofia =) Nu ska jag kolla på So you think you can dance, heja Twitchington!

The Dark Knight



Efter en hel del tjat från min sida lyckades jag igår släpa med mina föräldrar till bion för att gå på nya Batmanfilmen. Helt motvilliga var de förstås inte, pappa gillar action och mamma följde med för att få se Heath Ledgers sista roll. Själv hade jag skyhöga förväntningar, filmen har fått lysande kritik och ligger för tillfället trea på imdb.coms lista över de bästa filmerna genom tiderna. Dessutom älskade jag Batman Begins och kunde knappt vänta på att få se fortsättningen. Varning för spoilers i resten av texten!

När jag tänker tillbaka på filmen idag så hade den alla förväntade ingredienser. Bra skådespelare, mycket action, nervpirrande spänning, några komiska poänger och en del överraskningar. Dessutom spelade det klassiska Batman-temat om den inre kampen mellan gott och ont en central roll, särskilt  i och med uppkomsten av skurken Two-Face. Trots alla dessa ingredienser var jag besviken igår när eftertexterna började rulla och jag ska försöka reda ut varför.

Den förra Batmanfilmen överraskade mig positivt dels eftersom den var så realistisk, och dels för att den var så genomtänkt. Återkopplingar gjordes, trådar knöts ihop och bitarna föll på plats i slutet, bortsett från en lagom liten cliffhanger inför nästa film. Perfekt, me like. The Dark Knight däremot är mer ologisk, rörig och kaotisk. Detta beror förstås på att Jokern, som är den största skurken i filmen, inte har några klara motiv förutom att skapa kaos och locka fram de mörka sidorna i Gothams befolkning. Vändningarna är snabba och många, och jag skulle nog behöva se den en gång till för att helt hänga med i svängarna, men en sak retade mig väldigt mycket och distraherade mig i slutet. Varför valde Batman, tvärtemot vad han hade sagt, att rädda Harvey Dent istället för Rachel?

Filmens stjärna är Heath Ledgers Joker, men på andra plats kommer inte Batman, utan Aaron Eckhart som Harvey Dent. Han är som klippt och skuren för rollen som Gothams vita riddare (särskilt hakan), och gör även han ett bra jobb, men vad hände med Christian Bale? Batman hamnar i skuggan av dessa två, och ännu mindre får vi tyvärr se av Bruce Wayne. Jag älskar Waynes täckmantel som likgiltigt charmig, bortskämd (och snygg!) överklassbrat. De två roligaste scenerna i filmen är dubbeldejten på restaurangen, och dialogen mellan Bruce och Gordon efter att Bruce krockat sin Lamborghini för att rädda Harvey Dent. Michael Caines Alfred bidrar också med några komiska ljusglimtar i denna annars så nattsvarta film.

Men the Dark Knight är ju inte heller avsedd att vara en komedi. Slutet lämnas relativt öppet, och mycket tyder på att ännu en film kan vara på väg. Det sista vi ser av Jokern är hängandes utanför en byggnad, så man kan undra om någon annan kommer att ta över rollen eller om han kommer utelämnas ur manuset på grund av Heath Ledgers tragiska död. Two-Face försvinner däremot ur handlingen efter ett förvånansvärt kort gästspel. Jag hade annars gärna sett honom återkomma i nästa film. Där bjuds det förhoppningsvis också på mer än en kort glimt av Cillian Murphy som Scarecrow.

Nej, trots en lång recension av filmen kan jag fortfarande inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker. Summan av delarna är bättre än helheten. Men som sagt, det skadar ju inte att se den igen!

Gooooomörron gomörron gomörron, Anna i ottan här vem äre ja tjötar me?

God morgon! Eller ja, enligt mina definitioner är allt före fyra fortfarande natt, så god natt egentligen. Varför i H-e som jag redan är uppe? Så är det tyvärr in the glamorous life of a fabriksarbetare. Eller Factory Girl kan jag ju faktiskt kalla mig, låter lite bättre. Ska inte klaga, det är ett bra jobb på många sätt men uppstigningstiden hör inte till fördelarna...

Igår var jag på Sex and the City med Sofie som äntligen har kommit hem från Barcelona! Eftersom vi råkade gå dit en tre timmar för tidigt (faktiskt inte jag som snurrade till det för en gångs skull, sorry att jag hänger ut dig Sowf ;-) ) så hann vi gå hem en sväng till henne och hälsa på hennes nyss hemkomna systers underbart söta bebis Milton. Coolare unge har jag nog aldrig sett, hur charmig som helst!

När vi väl kom till bion var filmen faktiskt långt över förväntan! Dels är jag inget fullblodsfan av SATC, och dels har jag hört en del dåligt om den så ribban var låg. Men det hade den inte alls behövt vara för detta var en riktigt rolig film fylld med referenshumor, coola Carrie-outfits och ja, en del sex så klart. Kom hem i ett lyckligt moderus och hittar A/W-katalogen från Ellos i brevlådan som jag glömt tömma tidigare på dagen. Fantastisk avslutning på kvällen, fanns faktiskt en hel del snyggt och jag fick redan höstkänslor. Ellos har verkligen hottat upp sig de senaste åren. Men mer om det senare, nu ska jag käka frukost.

Ha en abso-f*cking-lutely bra dag =)

Tidigare inlägg
RSS 2.0