The Lost Symbol

Jag älskar Dan Brown. Älskar, älskar älskar, fastän det är hans fel att jag försov mig imorse. Jag var nämligen uppe halva natten och läste ut hans senaste bok, Den Förlorade Symbolen. Den var inte riktigt lika Badaboom som Änglar och Demoner och Da Vinci-koden, men konceptet var detsamma, och jag älskar det. Man vet vad man får för innehåll när man köper en Dan Brown-bok, lika säkert som man vet att en inhandlad äggkartong innehåller runda, vita saker som kommer från en höna.

Man får en styck hjälte (oftast Robert Langdon) och en styck hjältinna, båda perfekta, snygga, smarta och lagom tvådimensionella. Man får en styck sadistisk skurk med gudskomplex som alltid utövar någon form av extrem kroppskontroll. Sen får man en blandad kompott med barsk auktoritetsperson, vis hjälpare, inkompetenta myndighetspersoner och några andra halvmesyrer till bifigurer. Därtill kommer en vild jakt på urgamla mystiska ledtrådar, spektakulära rymningar från ovannämnda barska auktoritetsperson, lite utstuderade våldsamheter från skurkens sida, en maffig grande finale och i förbifarten en massa fakta om historia, symboler och annat skoj. Och precis som Indiana Jones alltid råkar ut för ormar, blir klaustrofobiske Langdon alltid, alltid instängd i minst ett trångt utrymme.

Den Förlorade Symbolen utspelar sig i Washington och är centrerad kring frimurarna och deras hemligheter. Handlingen är väldigt lik Dan Browns tidigare böcker, men inte riktigt lika väl ihopknuten. Trots det kunde jag inte släppa den, för berättandet är så effektivt, och det finns inga döda stunder. Dessutom är jag lite historienörd, åtminstone när det presenteras på Dan Browns sätt, och jag blir alltid inspirerad till att lära mig mer om det han nämner. Men det jag gillar allra mest är det som alltid är centralt i hans böcker, tanken på att det finns hemliga budskap i kända tavlor och byggnader, som bara är synliga för dem som förstår dem, allt presenterat i rasande tempo. Nej, säga vad man vill om stereotypa karaktärer och skamlös självplagiering, det här är underhållning på högsta nivå.

Här, här och här kan man ha skoj à la Robert Langdon om man har tid att slå ihjäl.

Åh förresten...

...glömde ju säga att den är mycket bättre på engelska!

Änglar och Demoner

image39
Här kommer en sprillans ny kategori, nämligen böcker. Nu är det ju tyvärr så att när man studerar har inte nöjesläsning allra högsta prioritet på fritiden, men jag ska försöka klämma in lite boktips här och var ändå. En bok som passar bra att läsa på en filt i gräset nu när solen börjar titta fram är Dan Browns Änglar och Demoner. Stormen kring denne amerikanske författare har lagt sig något nu eftersom han inte har gett ut något på ett tag, men när Da Vinci-Koden kom var han föremål för en hel del starka känslor. Det var helt enkelt en sån där riktig blockbusterbok, den första sedan Harry Potter, som ALLA hade en åsikt om. Historikerna rasade mot felaktiga fakta medan ateisterna jublade över kritiken mot kyrkan. Själv blev jag totalt fascinerad av den. Den fartfyllda handlingen, den uråldriga konspirationen, mystiska budskap i berömda målningar och inte minst temat med det gudomliga kvinnliga såklart =) Jag tycker inte att de felaktiga detaljerna spelar så stor roll, det är ju trots allt en bok som ska underhålla, inte upplysa. Den var min ohotade favoritbok tills jag fick en annan Dan Brown-bok i julklapp, nämligen Änglar och Demoner.

Änglar och Demoner skrevs egentligen före Da Vinci-Koden, men gavs inte ut i Sverige förrän efter att succén med den senare var ett faktum. Även här är det Harvard-professorn och symbologen Robert Langdon som är huvudperson, och upplägget är väldigt likt Da Vinci-Koden. Langdon väcks mitt i natten av ett telefonsamtal (jajamen, precis som i Da Vinci-Koden) och får en faxad bild på en mördad vetenskapsman. Denne har blivit brännmärkt med en symbol som tillhör det mytiska sällskapet Illuminati. Langdon kallas till forskningscentret CERN i Genève där mordet ägt rum, för att försöka hitta en förklaring till symbolen. Där träffar han offrets dotter Vittoria Vetra (som naturligtvis är skitsnygg, supersmart och felfri i största allmänhet), och det visar sig att hennes och faderns hemliga uppfinning, en behållare som innehåller kraftigt explosiv antimateria, har blivit stulen. Behållaren innehåller ett magnetfält som hindrar antimaterian från att explodera, men detta drivs av ett batteri som bara räcker i ett dygn. Jakten på behållaren leder paret till Rom och Vatikanstaten där påvevalet just ska hållas, men de fyra favoritkandidaterna tycks ha blivit kidnappade. Langdon och Vittoria måste nu lösa urgamla gåtor och ledtrådar för att hitta Illuminatis hemliga tillhåll, och sökandet leder dem kors och tvärs genom Rom alltmedan antimaterians batteri obevekligt räknar ner mot noll. (Hihi, jag får glädjerysningar av spänningen)

Något Nobelpris kommer han nog aldrig få Dan Brown, men enligt mig är han spänningsgenrens obestridlige mästare. Jag hade boken som klistrad framför ögonen tills sista bladet var vänt, och det var en av de bästa läsupplevelser jag varit med om. Det är inget nyskapande över boken, och många kan säkert störa sig på klyschorna som radas upp (modig hjälte, vacker hjältinna, elak skurk, envis auktoritetsperson osv) men det är lätt att förlåta eftersom boken är så otroligt välgjord! Det är helt enkelt den ultimata spänningsromanen, och de historiska anknytningarna höjer mystiken ännu mer. Dessutom är den uråldriga kampen mellan religion och vetenskap ett centralt tema i boken, och bidrar med alldeles lagom ansträngande filosofiska inlägg för lat sommarläsning i hängmattan.

Sättet Dan Brown skriver på målar tydliga bilder i fantasin, och det känns mer som att se en riktigt bra äventyrsaction än att läsa en bok. Men fler än jag har sett Hollywoodpotential i Änglar och Demoner, och nästa år går den upp på biograferna, återigen med Tom Hanks i huvudrollen som Robert Langdon. Naomi Watts var ursprungligen tänkt till den kvinnliga huvudrollen, men hon har nu bytts ut mot den ännu relativt okända skådespelerskan Ayelet Zurer från Israel. Utseendemässigt är det ett mycket bättre val, späda och bleka Naomi Watts ser ut som den absoluta motsatsen till den temperamentsfulla italienskan Vittoria beskrivs som i boken. (I min mentala film är det dock Penelope Cruz och en ung George Clooney som spelar huvudrollerna) Även Ewan McGregor dyker upp i en roll, vilket bådar gott, men jag föreslår ändå att ni passar på att läsa boken först med tanke på vilken katastrofbesvikelse Da Vinci-Koden var som film.

Kommentera gärna om ni har läst den! Nån som har nåt annat bra boktips?

RSS 2.0