Dans leurs sourires des diamants

Har ägnat den här söndagen åt att gå igenom det vi har skrivit hittills till uppsatsen och försöka lite få ordning på de fyra miljoner olika begrepp vi har lyckats blanda in. Det var jättekul. No really, svårt att slita sig, jag skulle gärna fortsätta ett par timmar till. Dessutom har jag sett över intervjufrågorna inför nästa handledarmöte i morgon, vår handledare antydde att vi hade mycket att göra innan vi kunde börja. Jag älskar att skriva uppsats.

On a much more pleasant note, jag och Anna W fattade i lördags det stora beslutet att vi skulle våga oss på att se the Shining. Min kära mamma har skrämt upp mig så mycket för den filmen att jag var beredd på några månader på sluten psykavdelning för att återhämta mig efteråt (vilket i och för sig skulle vara ett uppskattat break från uppsatsen), så det var med stor bävan jag och Anna bänkade oss framför teven. Vi till och med slängde i oss vår thai-mat så fort som möjligt för att hinna få i oss den innan vi skulle bli för rädda för att kunna äta.



Så, hur traumatiserade blev vi av Kings och Kubricks skräckfilmsklassiker? Tja, inte så värst ärligt talat. Visst, vi var på helspänn i början (okej, mest jag), men när vi väl började inse att filmen inte var riktigt så fruktansvärd som vi hade förberett oss på var det plötsligt ingenting som var särskilt läskigt. Det hjälpte i och för sig att vi visste så väl vad som skulle hända att vi lika gärna kunde ha suttit med en checklista. När "krabbtanten" som mamma hade skrämt upp mig mest för hade passerat (hon var ingen krabbtant mamma, hon var bara lite rutten, det var nog längesen du såg the Shining) slappnade vi av helt, och kunde istället uppskatta de komiska aspekterna av filmen. Som Wendys flappiga springstil till exempel, eller den väldigt random scenen där hon kommer på två spöken, varav ett i björndräkt, med att göra nasty business som man inte alls borde kunna göra i en björndräkt. Visst, det var en bra film, men den var inte scary creepy, snarare weird creepy. Hur som helst är jag väldigt nöjd med att kunna bocka av den från att göra-listan. Nästa projekt, Mulholland Drive.

Jag har bara ett par dagar kvar i Lund innan jag åker hem till Lidköping för påskledighet. Eller ja, bortsett från att jag ska göra hela min del av empiri-insamlingen under veckan jag är hemma. Good times. Men ändå, det ska bli mysigt att komma hem en sväng.


Kommentarer
Postat av: Mia

Egentligen borde jag ju inte tala upp Mulholland drive då. Så det ska jag inte.

Men jag har ett speciellt förhållande till den här filmen. Min vän Ulle och jag såg den i tvåan på gymnasiet och blev 1. livrädda 2. besatta.

För den filmen är en gåta och det hjälper ju inte att Lynch i över tio år vägrade uttala sig om diverse teorier stämde och hur det egentligen låg till. Det hela ledde till att Ulle och jag gick med i hela tre forum online, blev fullfjädrade medlemmar och spenderade fler helger än vad jag vill komma ihåg med att chatta med främst jänkare och andra filmnördar om filmens mening, samtidigt såg vi om den ett tiotal gånger ifall att vi skulle magiskt upptäcka någon ny detalj. Men efter första gången så såg vi alltid den med persiennerna nerdragna. Ulles vardagsrumsfönster var enormt och vi var rädda att David Lynch plötsligt skulle stå där utanför och stirra in.



Nej, jag vet. Det är inte helt friskt.

2012-04-02 @ 21:05:00
URL: http://www.theswedishgirl.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0