I know a place where the grass is really greener

Hallo! Ich bin hemma från Berlin igen, med fina minnen, många foton och ett välfyllt barskåp. Det var en toppenrolig tjej-weekend, och riktigt kul att träffa Sofia igen, Lund ain't the same without her. Har tänkt lägga upp ett massivt inlägg med en massa bilder, men orkar inte få upp det ikväll, så hur var det där nu igen om den som väntar på något gott...

Berlin är visserligen över, men det är fortfarande en massa kul att se fram emot den här våren. Till helgen kommer Dovile hit och hälsar på, och vi ska naturligtvis fira Valborg av episka proportioner för vad som kan vara sista gången i Lund. Dessutom kan det bli en liten Göteborgstripp i början av maj, och sist men inte minst ska jag, Anna W och Johanna på ju-jutsu läger! Okej, det är här i Lund och bara över en dag, men i alla fall. Hur härligt låter det inte med läger, det känns som att jag är 11 igen. 11 var en bra ålder.

Anyhoo, jag och Björn var på handledarmöte igår och vi verkar ligga hyfsat bra till med uppsatsen (och jag tycker mer och mer om vår handledare för varje möte, börjar få konstiga OCD-tankar om att jag vill ge henne en spontan kram men jag håller tillbaka) så vi ska bara köra vidare i samma riktining de här sista veckorna, och sen, holy f-cking shit, är jag utbildad civilekonom. Redo att lägga studentlivet bakom mig och gå vidare i livet med nya utmaningar. Yep, precis så känner jag, inte alls så här:



Okej, bedtime nu så att jag orkar upp tidigt och plugga undan ordentligt inför Valborg. California girls får bli dagens låt, det var vår temalåt för Berlinresan, eftersom... Hm, jag vet faktiskt inte hur det gick till. Oh well.


Let's go to the wall

Nu sticker jag till Berlin över helgen! Ska njuta av en härlig weekendtripp med Sofia, Stella och Sara och glömma bort fullständigt att jag har en uppsats som väntar på mig här hemma. Dessutom måste jag ju se om jag kan hitta mitt namn där jag klottrade det på muren förra året när vi var där. Auf wiedersehen!


Celebrate cause that's all I know

Gud, tiden går så FORT! Har den här veckan redan hunnit passera?! Okej, det var en riktigt bra vecka i alla fall, jätterolig sittning på VG's i onsdags med klassen från höstterminen och i torsdags spex på Helsingkrona med Anna B. Och nu är det bara fyra fjuttiga dagar kvar innan jag, Stella och Sara åker och hälsar på Sofia i Berlin! Ser fram emot mitt andra besök i det konstiga landet Tyskland, där man till exempel tycker det är en bra idé att marknadsföra the Vampire Diaries så här:



Tack vare Sofias översättning vet jag att det står "Tjejer, nu ska det sugas", på den fladdermusliknande hönan med galna ögon och huggtänder, och liksom henne har jag inga kommentarer över huvudtaget utom möjligen



In other news, jag har begått den näst största skönhetssynden man kan göra efter att börja röka, och börjat plocka ögonbrynen uppifrån. I know, stoppa pressarna. De är tio gånger mer high maintenance nu än innan, men de är typ raka and I kinda like it. Bara för det får ni en actual GPOY. Deal with it.



Jag lovade mig själv att jag skulle ta hand om mitt berg med kläder innan jag gick och la mig, so I better get to it, för jag lovade även att jag skulle gå och lägga mig innan tolv för en gångs skull, och det gick ju sådär.

Jo förresten en sak till, jag passerade 100 000 visningar på mina youtube-videor häromdagen!



Har tänkt vidda något episkt to celebrate the occasion, men till vidare nöjer jag mig med en nostalgitripp tillbaka till min allra första Supernatural-video. Good times.


Farther along we'll understand why

När jag läste Harry Potter för första gången minns jag att jag tänkte att det här är den ultimata boken, litteraturhistorien är komplett och alla andra kan lägga ner nu. (Ganska förmätet av en tolvåring som mest hade läst Kitty-böcker och Agatha Christie, men i alla fall.) Lite så kände jag när jag såg den här Supernatural-videon i morse. Jag har aldrig hört låten förut, men varje ord kunde ha varit skrivet för Sam och Dean Winchester och flowet i klippningen är ren perfektion. Vem säger att vidding inte är en konstform? Hur som helst, greatness should inspire, not intimidate, och holy shit this is great, så inspirerande är det definitivt.


Living on a prayer

Glad Påsk! It's been a while, eh? Sorry, det brukar ju bli så när jag åker hem till Lidköping. Det är mysigt med påsklov, även om det har varit ganska fullt schema, både med att träffa kompisar och med att göra intervjuer till uppsatsen. Höjdpunkten var igårkväll, i och med Sofias och Lottas 25-årsfest. Det var en toppenlyckad tillställning i Folkets Hus med kul folk, bra musik, och poängjakt som vårt bord vann eftersom vi lyckades hitta en World of Warcraft-guild som kom ner och hade can-can uppvisning för oss. Nej jag skojar inte. Trust me, I couldn't make this shit up if I tried.

Det har blivit en del pendlande fram och tillbaka mellan stan och sommarstugan de här dagarna. On the pro side, jag älskar att köra bil själv så att jag kan spela Bon Jovi på högsta volym (ey, Bon Jovi rocks. On occasion.) On the con side, jag tror inte att jag har fått köra hela sträckan en enda gång i veckan utan att ha blivit signalerad åt av andra bilister. Okej, den gången jag råkade köra hela vägen med helljuset på kan jag förstå, och även den gången det var pappa som fick köra ikapp mig för att jag hade glömt mina necessärer i stugan och inte hörde mobilen ringa över Living on a Prayer. Men idag när jag körde ut följde jag trafikreglerna perfekt eftersom jag är rädd för trafikpoliser och påskdagen är en högriskdag, och ändå var det en bil som låg bakom mig hela vägen ut till Kållandsö och började blinka som tusan med helljuset när vi precis hade svängt av från vägen mot Läckö. Okej, jag kanske inte precis är Steve McQueen bakom ratten but I'M NOT KILLING ANYBODY LEAVE ME THE HELL ALONE WHAT DO YOU WANT FROM ME?! Han stannade till när han svängde av men jag var irriterad och körde vidare, so now I'll never know. Suck. Låt mig vara ifred och sjunga Bon Jovi.

Jag har egentligen en massa intervjuer att transkribera, men jag är trött som tusan eftersom det blev ganska sent igår, så jag ser det som en prestation bara det att jag är vaken. Go me!


Dans leurs sourires des diamants

Har ägnat den här söndagen åt att gå igenom det vi har skrivit hittills till uppsatsen och försöka lite få ordning på de fyra miljoner olika begrepp vi har lyckats blanda in. Det var jättekul. No really, svårt att slita sig, jag skulle gärna fortsätta ett par timmar till. Dessutom har jag sett över intervjufrågorna inför nästa handledarmöte i morgon, vår handledare antydde att vi hade mycket att göra innan vi kunde börja. Jag älskar att skriva uppsats.

On a much more pleasant note, jag och Anna W fattade i lördags det stora beslutet att vi skulle våga oss på att se the Shining. Min kära mamma har skrämt upp mig så mycket för den filmen att jag var beredd på några månader på sluten psykavdelning för att återhämta mig efteråt (vilket i och för sig skulle vara ett uppskattat break från uppsatsen), så det var med stor bävan jag och Anna bänkade oss framför teven. Vi till och med slängde i oss vår thai-mat så fort som möjligt för att hinna få i oss den innan vi skulle bli för rädda för att kunna äta.



Så, hur traumatiserade blev vi av Kings och Kubricks skräckfilmsklassiker? Tja, inte så värst ärligt talat. Visst, vi var på helspänn i början (okej, mest jag), men när vi väl började inse att filmen inte var riktigt så fruktansvärd som vi hade förberett oss på var det plötsligt ingenting som var särskilt läskigt. Det hjälpte i och för sig att vi visste så väl vad som skulle hända att vi lika gärna kunde ha suttit med en checklista. När "krabbtanten" som mamma hade skrämt upp mig mest för hade passerat (hon var ingen krabbtant mamma, hon var bara lite rutten, det var nog längesen du såg the Shining) slappnade vi av helt, och kunde istället uppskatta de komiska aspekterna av filmen. Som Wendys flappiga springstil till exempel, eller den väldigt random scenen där hon kommer på två spöken, varav ett i björndräkt, med att göra nasty business som man inte alls borde kunna göra i en björndräkt. Visst, det var en bra film, men den var inte scary creepy, snarare weird creepy. Hur som helst är jag väldigt nöjd med att kunna bocka av den från att göra-listan. Nästa projekt, Mulholland Drive.

Jag har bara ett par dagar kvar i Lund innan jag åker hem till Lidköping för påskledighet. Eller ja, bortsett från att jag ska göra hela min del av empiri-insamlingen under veckan jag är hemma. Good times. Men ändå, det ska bli mysigt att komma hem en sväng.


RSS 2.0