Celebrate cause that's all I know

Okej seriously, jag vet att jag är en youtubenörd, och att många av er säkert inte brukar kolla på videorna jag lägger in i bloggen, men jag lovar, ta 3 minuter och 51 sekunder av ert liv och kolla på den här videon, ni kommer inte att ångra er. (Ja mamma, du också, det är en hel del Hugh Grant med om det hjälper.) Om ni inte är lite gladare, lite lyckligare i själen, och känner att världen är en lite bättre plats efteråt, så lovar jag en full refund av nämnda 3 minuter och 51 sekunder. No kidding. Klicka på play nu.


Waging wars to shake the poet and the beat

Jag har ett något ohälsosamt förhållande med Klosterängshöjden strax norr om där jag bor. Den är målet för alla mina kvällspromenader och jag har varit där hundratals gånger. Jag har varit där i spöregn, i meterhög snö och i stormvindar så kraftiga att man kan luta sig mot dem, men jag har även varit där under stjärnklara nätter för vackra att beskriva med något språk jag känner till. Det är mitt smultronställe. My happy place. Mitt revir. Och ikväll kryllade det av en massa random människor som var där för att titta på den jäkla månförmörkelsen som ändå inte syntes! Gah! MIN KULLE!! Vågar man inte gå dit kolsvarta novembernätter har man inte rätt att bara strosa upp under ljusa sommarkvällar hur som helst!!! Jag hoppas verkligen att det var en engångsgrej bara just ikväll, or I will have to start throwing punches. My hill! Mine!

Phew, nu känns det bättre. Anyhow, tidigare i kväll var jag på Krischan med ett gäng härliga människor för solskenshäng och strawberry daiquiris. Igår var jag och Sara hos Sofia och åt jättegod soppa med fetaostcreme, och pannkakor till förrätt. Imorrn blir det eventuellt bio, annars något annat kul, fredag ska jag ha middag med Anna W, och lördag blir det utgång i Köpenhamn. This week officially rocks.


Can't be scared when it goes down

På sydfronten inte så särskilt mycket nytt. Förutom att jag klarade mig rätt bra när jag fick svara och koppla själv sista upplärningsdagen på Lunds Kommun! Synd bara att jag kommer hinna glömma allt tills jag ska börja på riktigt v. 28, men den dagen den sorgen.

Tänkte ta ett bloggfarväl av Supernatural på samma sätt som jag gjorde med TVD, genom att lägga upp de bästa youtubeklippen jag hittade. Jag blir tokig av att inte kunna vidda själv, men det är för mycket som ska till rent tekniskt för att jag ska kunna börja igen, och jag är inte tillräckligt bra på datorer för att kunna fixa det själv. Morr. Vad skönt det hade varit om min kreativa outlet hade varit att måla eller nåt, bara att ta papper och penna och köra igång.

Anyhow, har valt videor som representerar några av de genrer Supernatural täcker, för det är ett par stycken.

Först och främst, en lätt demonstration av jobbet som spökjägare, som varje studievägledare med självrespekt borde ha tillgänglig. Det är definitivt en ny version av just another day at the office:


Komedi:


Drama:


Action slash apokalyptiskt krigsdrama (och man do I love this song, Jared Leto borde lägga ner skådespeleriet och satsa helt på musiken):


En med Cas bara för att jag är besatt av den här versionen av Run This Town och den finns inte på Spotify:


Ooooch bloopers. Gotta love bloopers:


P.S.

Även om jag älskar Supernatural är the Vampire Diaries fortfarande min favorit i genren för - håll i er nu - Serier som handlar om två bröder varav den äldres namn börjar på 'D' där han är den charmigare, mer reckless och mer badass av bröderna, men är kortare än sin yngre bror vars namn börjar på 'S' och är den mer känsliga, empatiska och diplomatiske av dem men som vid något tillfälle under seriens gång har blivit beroende av blod och fått låsas in på detox av den äldre brodern, och som spelas av en skådespelare med polskt ursprung. Phew. Tur att det bara finns två serier i den genren. Eller synd kanske, vid närmare eftertanke.


Does this darkness have a name?

So that was it, har avverkat det sista hittills inspelade avsnittet av Supernatural. That was intense, yo! (Vilket delvis förklarar min bloggfrånvaro det senaste, my computertime has been otherwise engaged.) Jag älskar maraton. Det är verklighetsflykt deluxe, intensiteten gör att seriens verklighet nästan känns mer realistisk än den faktiska verkligheten. (Vilket i sin tur förklarar varför jag har sovit med salt bredvid sängen det senaste.) Nu har jag normalt sett inte så mycket emot den vanliga verkligheten per se, men den lider en tragisk brist på spänning, action och socialt missanpassade änglar i trenchcoats.

Varför jag fastnade för Supernatural:

- Brothers in arms: De flesta serier är baserade på ett eller flera romantiska förhållanden. Supernatural däremot, har lyckats avverka sex säsonger utan att inkludera en enda betydelsefull kärleksrelation. Men relationen mellan bröderna Sam och Dean är en av de mest komplexa, trovärdiga, komiska, hjärtsnörpande, dysfunktionella och engagerande jag någonsin har sett, på både film och TV. Den är, och kommer alltid att vara, seriens hjärta, själ och lungor.


- The emotional roller-coaster: Jag skrattar minst lika mycket åt ett genomsnittligt avsnitt av Supernatural som åt How I met your mother, fast högre. Både Jensen Ackles och Jared Padalecki har fantastisk komisk timing och dynamik mellan sina karaktärer, och alla bisarra situationer de hamnar i ger underlag för situationskomik och smarta oneliners. Men samtidigt har jag storlipat jag vet inte hur många gånger under seriens gång på grund av allt Sam och Dean får genomleva, och allra värst är det när de bråkar med varandra. Sure they're fictional characters, men som sagt deras relation är en av de mest engagerande jag har sett. Klart bidragande faktor; Jensen är the undisputed master of the single perfect manly tear. Gets me every time.


- Metallicar: Deans '67 Chevrolet Impala är en av showens viktigaste karaktärer. Hon har varit med från allra första början, hon är brödernas enda riktiga hem och hon har sett några av deras mest definierande ögonblick utspela sig i framsätet. Om jag någonsin ska roadtrippa genom USA kommer jag inte att vila förrän jag har hittat en exakt likadan modell, med kassettbandspelare och tillhörande kassetter med 'Mullet Rock' (se även 'The tunes' nedan).


- The recurring guest stars: Eftersom bröderna turnerar USA runt och varje avsnitt utspelar sig på ett nytt ställe är det hög omsättning på gästskådespelare, och Supernatural har haft sin beskärda del av mer eller mindre dåliga sådana. För att kompensera för detta är många av de återkommande gästrollerna fantastiska. Bobby, Ellen, Jo och Crowley är alla odödliga karaktärer.


- Castiel: Apropå odödliga karaktärer, Cas förtjänar en egen paragraf. Hur Misha Collins lyckas se ut som ett oskyldigt barn och en luggsliten man på samma gång är en gåta, och hur han lyckas leverera repliker med sitt ständiga stoneface utan att börja skratta är ett ännu större mysterium. Det är inte lätt att vara en ängel och försöka interagera med de vanliga dödliga. Cas har stått för många av de roligaste ögonblicken sedan säsong 4 och är den bästa karaktären utöver Sam och Dean.


- Bizarroworld: En serie som heter Supernatural har av naturliga skäl en del märkliga inslag, men författarna är inte rädda för att ibland gå från märkligt till batshit crazy. En gigantisk teddybjörn som kommer till liv, blir deprimerad av hur tragisk världen är, börjar dricka och till slut försöker (och misslyckas med) att ta livet av sig är ett av de mer minnesvärda inslagen. I love it. And there is plenty more where that came from.


- Pop culture: Dean gör säkert ett tiotal popkulturella refernser i varje avsnitt, men roligast blir det när serien låter hela avsnitt inspireras av specifika popkulturella klassiker. Avsnittet Mystery Spot, Supernaturals version av Groundhog Day (Måndag hela veckan), kan vara mitt favorit-avsnitt någonsin. Andra höjdpunkter är Monster Movie, ett helt svartvitt avsnitt baserat på klassiska skräckfilmer, Tillbaka till framtiden-inspirerade Frontierland och Changing Channels, som driver med bland annat Grey's Anatomy, CSI Miami (såå tacksamt) och Knight Rider.


- Metahumor: Supernatural är inte rädda för att driva med sig själva, och flera avsnitt har innehållit metahumor på hög nivå. I ett avsnitt hamnar Sam och Dean i en parallell verklighet där de är skådespelare och heter Jared Padalecki och Jensen Ackles (och hittar youtube-klipp från när Jensen var med i Våra Bästa År, hee), i ett annat får de jobb som assistenter på en skräckfilmsinspelning. (Dean: "What's a PA?" Sam: "I think they're like slaves.") och i smarta och skruvade The Monster at the End of This Book får vi en priceless reaktion från Sam och Dean då de får reda på vad ett slash-fan är för något ("They do know we're brothers, right?!")


- The tunes: När Eric Kripke skrev pilotavsnittet var han tydlig med vart skåpet skulle stå: "CUE MUSIC: And you can take your anemic alternative pop and shove it up your a**." Klassiska rockhits är Supernaturals melodi, och jag kommer bli nostalgisk varje gång jag hör AC/DC's Back in Black för resten av mitt liv. Andra minnesvärda musikmoments inkluderar, men är långt ifrån begränsade till, Bob Dylans Knockin' on Heaven's Door, Bon Jovis Wanted Dead or Alive, Eye of the Tiger, och naturligtvis den i introt till varje säsongsfinal återkommande Carry on my Wayward Son. Driver picks the music, shotgun shuts his cakehole.


- The lore: Tro det eller ej, men det här är en allmänbildande show. Särskilt de senare säsongerna, där det övernaturliga börjar ta bibliska proportioner, vilket har fått mig att wikipedia det mesta som har med apokalypsen att göra. Dessutom vet jag numera hur man försvarar sig mot i princip varenda övernaturlig varelse i varenda kultur i mänsklighetens historia. Just a tip, salt är alltid bra att ha till hands.

Supernatural har många brister, och en del svaga avsnitt, men sammantaget hamnar betyget ändå långt över på plussidan. Ju längre in i serien man kommer, desto mer komplicerat blir familjedramat, men själv tycker jag bäst om de tidigare säsongerna, när livet on the road var relativt enkelt. Dean beskrev det bäst själv: "So what do you say, we kill some evil sons of bitches and we raise a little hell, huh?" Seriously, vad mer kan man önska sig av en show?


The road is long, with many a winding turn

It's. Been. A. Long. Day. Of like, Jack Bauerish proportions. Idag har jag gjort min första upplärningsdag inför mitt jobb som receptionist på Lunds kommun i sommar, har hållit på från 8-15, min hjärna har inte varit så proppfull sen kandidat-tentan i finansiering, och detta efter en natt med absolut nada sömn. Det var helt enkelt för varmt för att sova, trots ett rejält åskväder i går kväll, som borde ha lättat upp högtrycket lite. Men jag tror att jag ska trivas jättebra på Lunds kommun, och imorrn ska jag få prova på systemet själv istället för att bara titta och lyssna. Just nu är jag bara cranky för att jag är trött. I just need to kick back with Sam, Dean and Cas, and watch the boys blow up some evil stuff. It's very soothing. And so is the Power of the Padalecki Puppy Eyes. Do excuse me, I need my fix. Peace out for now.


RSS 2.0