You see, baby, I'm the worrying kind

Herregud, är klockan inte ens nio? Det känns som att det är way past my bedtime. Känner redan av terminstempot, och då har kurserna inte ens börjat än. Idag var jag och fixade kursböcker, eftersom alla andra människor i hela världen hade tänkt samma tanke höll jag på att dö av ålder i kön inne på andrahandsbokhandeln, men som tur var kom Sofia förbi och höll mig sällskap. Hon hade precis betat av sin opposition, och var därmed var fullfjädrad civilekonom, så vi gick till Italia firade med lyxlunch, kalvfärsbiff i vitvinssås. Nu på kvällen har jag sedan läst artiklar som hör till morgondagens föreläsningar. Jag vet att jag säger det varje termin, men den häääär gången ska jag försöka ligga i fas med läsningen redan från början. Den som lever får se.

Tänkte bara ta en snabbgenomgång av helgen också, i fredags var jag alltså hos Anna W med Malin och Luisa. Vi åt couscous-sallad på Annas mysiga innergård och spelade spel - bland annat den roliga pictionary-varianten med kontroversiella ord som jag fick av Annica i födelsedagspresent, vi kände knappt till hälften av orden, men FYI, det finns inget som heter svanktuttar - innan det blev dags att bege sig mot kvällens och Malmöfestivalens höjdpunkt, the Ark. Tyvärr var vi lite sent ute (konserten började halv tolv på kvällen, och de mest dedikerade fansen hade varit där sen halv fyra på morgonen), så när vi kom till Stortorget var det som att gå in i en vägg av folk. Till sist lyckades vi hitta en plats bakom en telefonkiosk, där man kunde se skärmarna genom glaset om man stod på tå och hade tur med hur folk framför placerade sina huvuden. Scenen såg vi dock inte ett skvatt av. Lite synd, men det var ändå en fantastisk konsert. Ola Salo är riktigt bra live, inte bara röstmässigt, han har även väldigt bra mellansnack. Hela temat med The Ark är att våga vara annorlunda och att våga vara sig själv, vilket är en frisk fläkt i ett land som Sverige. Världen kommer bli lite tråkigare utan dem, men som tur är lever låtarna kvar.

Vi sov över hos Anna allihopa, och dagen efter tog vi en roadtrip till Johanna för att bruncha. Hon hade med lilla Charlie, som är 9 månader nu och jättesöt. Jag är övertygad om att han sa sitt första riktiga ord när jag pratade med honom, jag kunde bara inte riktigt urskilja det från babyspråket. Still counts. På kvällen åkte jag sedan till Sofia, som hade samlat ihop ett rejält gäng till libanesisk middag. Jag höll mig undan från matlagningen, och allting blev följaktligen jättegott, dessutom hade Sofia dukat jättefint och i linje med mat-temat, med djuplila duk och kandelabrar på bordet. Det blev nästan sittningsstämning och det var en jättetrevlig kväll.

På söndagen var jag först och fikade med Dovile, som jag inte hade sett sedan i början på sommaren då hon flyttade till Zurich. Efter att vi uppdaterat varandra om det viktigaste fortsatte vi till Annika, som bjöd oss samt de två Ceciliorna på tysk potatissoppa med veggie-korv och fantastiskt hembakat bröd med flingsalt på. Till efterrätt blev det pannacotta med rabarbersås och kaksmulor, och till detta kollade vi på bröllopsvideon från i vintras. Ni vet hur hemskt det är att höra sig själv på en telefonsvarare? Det är tio gånger värre att se sig själv dansa, särskilt när man snabbspolar lite. Sjukt underhållande dock!

Nu måste jag röja lite här hemma så att allt känns redo för en ny terminsstart.


The dream is over, or has it just begun?

Jag är så trött just nu att jag knappt orkar gå och lägga mig. Helgen har varit kanon och non stop fullspäckad med roligheter, men jag är väldigt glad att skolan inte börjar förrän på tisdag så att jag hinner återhämta mig något i morgon. Ska bara lyssna på Silent Lucidity en gång innan det är sovdags. Underbar låt, den är som en vaggvisa för vuxna.


Come it's time to jump off the deep end, babe

Det är strålande väder i Lund idag, och jag har en fullspäckad sista sommarlovshelg framför mig innan skolan börjar på tisdag. Ikväll ska vi ha pyjamasparty hos Anna W med au pair-gänget, med special appearance av Luisa som är i Sverige och mellanlandar över helgen. Dessutom ska vi gå på Malmöfestivalen och kolla på The Ark, som var mitt favoritband för ett par år sedan. Har sett dem live en gång förut och det var helt fantastiskt, så jag är jättepeppad. På lördag är det sedan middag hos Sofia som gäller samt eventuellt utgång, och på söndag är det middag hos Annica, där det också blir en special appearence av Dovile, som har annars är businesswoman i Zurich nu för tiden. Inget dåligt helgschema, eller hur? I think it's time to pray for the weekend, babes.


Rise of the Planet of the Apes


Caroline: You're trying to control things that aren't meant to be controlled.

Betyg: 4 av 5

Will (James Franco) är en framstående ung forskare som just har lyckats ta fram ett botemedel mot Alzheimers, och testat det framgångsrikt på schimpanser. Tyvärr råkar dock en uppretad schimpans rymma från labbet och komma kraschande genom ett fönster just när han presenterar botemedlet för styrelsen för att söka medel till att gå vidare med försök på människor. Styrelsen säger föga förvånande nej till projektet och beordrar att alla schimpanserna ska avlivas. Men Will har inte hjärta att döda en liten baby-schimpans som fötts i labbet, utan tar istället med honom hem.

Will bor med sin pappa Charles (John Lithgow), som själv är sjuk i Alzheimers och apan, som döps till Ceasar, växer upp hos dem som en i familjen. Han visar sig snabbt vara intelligentare än både andra apor och människobarn i motsvarande ålder, vilket får Will att dra slutsatsen att hans läkemedel inte bara botar Alzheimers utan även förhöjer hjärnkapaciteten hos apor. Till sist provar han medicinen på sin egen pappa, som tillfrisknar helt över en natt. Men lyckan är kortvarig och vid en incident där den återigen förvirrade Charles hamnar i bråk med en granne, försöker Ceasar (Andy "Gollum" Serkis) försvara honom genom att attackera grannen, och skrämmer slag på hela kvarteret.

Ceasar blir trots Wills protester omhändertagen och flyttad till ett boende för apor, där han blir illa behandlad av en elak liten slyngel till apskötare (Draco Malf... eh, Tom Felton). Bitter över att ha tagits ifrån sitt hem och plötsligt bli behandlad som ett djur börjar Ceasar snart smida planer på rymning, och det dröjer inte länge förrän han lyckas ta sig ut och stjäla mer av Wills läkemedel. Med hjälp av det har han snart byggt upp en arme av överintelligenta apor, och är redo att göra revolt mot människorna.

Confession time, guys; Trots att jag anser mig vara något mer filmintresserad än den genomsnittliga individen har jag inte sett varken den ursprungliga Apornas Planet från 1968, eller remaken från 2001. Rise of the Planet of the Apes är dock ingen remake, utan snarare ett slags prequel som visar hur aporna lyckades med sin revolution mot människorna och tog över planeten. Jämfört med de tidigare filmerna, som om jag förstår det hela rätt involverar rymdfärder och ett fullt utvecklat apsamhälle, är science fiction-elementet mer nedtonat i den här filmen, vilket jag personligen är tacksam för eftersom sci-fi inte är my particular brand of vodka. Resultatet blir en, ironiskt nog, väldigt mänsklig actionfilm.

Specialeffekterna håller måttet så gott som hela filmen igenom. Baby-Ceasar ser ibland lite animerad ut, men vuxna Ceasar, spelad av Andy Serkis på samma sätt som han spelade Gollum, är både realistisk och väldigt relaterbar eftersom han lyckas uttrycka ett brett spektrum av känslor. Jag vågar påstå att den här filmen plockar hem en Oscarsnominering för bästa specialeffekter nästa år. Och Oscarsgalan leder mig förstås osökt in på filmens huvudperson. Jag har fortfarande inte förlåtit James Franco för hans katastrofalt dåliga insats som värd för förra årets gala, så han hade en del att bevisa. Han blir godkänd, men inte så värst mycket mer. Will är en sympatisk, men ganska platt karaktär, som inte förmedlar sina känslor hälften så bra som den data-animerade Ceasar. Till och med några av birollsaporna hade mer personlighet. But hey, boy sure is pretty to look at.

Bland de mänskliga birollerna hittar vi Slumdog Millionaire-stjärnan Frieda Pinto, som inte bidrar med så mycket alls, förutom att se söt ut. Däremot gör John Lithgow ett fint porträtt av en man som långsamt bryts ner av sjukdom, och en av mina favoritskurkar Brian Cox (Troja, Bourne-filmerna) dyker upp i en liten roll som ägare till aphuset. Tom Felton, som kommer att var Draco Malfoy för mig i många år framöver, spelar i princip Draco Malfoy här också, fast med elchockspinne istället för trollstav.

Vissa saker är bara att acceptera om man ska kunna uppskatta filmen. Jag är ingen expert på varken neurologi eller ap-fysiologi, men jag är ganska säker på att inget Alzheimersbotemedel i världen kan ge apor stämband som fungerar till mänskligt språk, eller få dem att gå upprätt. Jag antar dock att de tidigare filmerna hade talande apor, så på något sätt skulle ju den här filmen lyckas förklara hur det gick till, och eftersom den är bra i övrigt kan jag rycka på axlarna och gå med på förklaringen som erbjuds. (Jag fattar fortfarande inte hur dröm-manicken i Inception funkade, men det är ändå en av mina favoritfilmer.) Om man har överseende med den biten finns här mycket att hämta. Scenografin är snygg, handlingen håller bra tempo och actionscenerna som brakar loss i slutet är ren popcornperfektion. För min del hade filmen gärna fått vara en timme längre, men istället håller man dörren öppen för en uppföljare, som jag hoppas entusiastiskt på. Rise of the Planet of the Apes må ha sina svaga sidor, men jag njöt av varje sekund i biosalongen, och i slutändan är det faktiskt det som är poängen. Rekommenderas.

Sweeter than heaven and hotter than hell

Hade en mycket ambitiös lista på saker som skulle göras idag, men var så trött när jag kom hem från jobbet för ett par timmar sen att jag inte ens har orkat kolla på den. Men jag vet att blogga var med (långt ner) på listan, så this is me being (relatively) productive. Atta me.

I lördags åkte jag upp till Göteborg för att fira Maria, som hade tårtkalas med Jessica i parken bakom Götaplatsen. Det blev ett rejält gäng som firade dem, och det var fint väder så vi blev kvar där hela kvällen, ända tills det blev dags att dra sig mot barerna på Andra Långgatan. Kvällen rundades sedan av på klubben Nef. Batman var där. No, really. Fast han såg inte riktigt ut att ha Christian Bales fysik, så jag gissar på nollning. Anyhoo, efter en lång söndagsfrukost dagen efter åkte jag ner mot Lund igen, med en rolig och mysig Göteborgsvisit i bagaget. (Som jag för en gångs skull inte glömde på tåget. Self high-five!)

Avslutningen på helgen blev dock inte riktigt lika bra, då jag hade varit ute på söndagskvällen och skulle rota reda på nycklarna i min väska. De hade lyckats trassla in sig i iPhone hörlurarna, så att jag ryckte upp mobilen som kraschade rakt ner i asfalten. Skärmen blev krossad som ett spindelnät, men mirakulöst nog funkade den fortfarande. Så jag slog in den i plastfolie och det funkade strålande, men den estetiska aspekten blev ju förstås lite lidande och det var kanske ingen helt långsiktig lösning. På måndagen fick jag därför slänga mig ner till Telenorbutiken, där jag sedermera blev ägare till en iPhone 4. Yay, Spotify när man smsar! I miss my baby of course, but I love my new baby a lot. Och precis allting från den gamla mobilen synkades i iTunes och fördes över till den nya mobilen, bakgrundsbild, sms, öppna webbsidor, allt. Teknologi är coolt när det funkar.

Fick skynda mig ifrån Telenorbutiken, för direkt därefter skulle jag gå på Apornas Planet med Anna W, Malin och Johan. Den var faktiskt riktigt bra, så länge man blundade och nynnade högt för de mer orealistiska aspekterna av handlingen. Och seriously, om en film innehåller James Franco pappandes en ledsen baby-schimpans kan man tolerera ganska mycket i science fiction-väg. Är sugen på att skriva recension, så håll utkik i dagarna.


Just about a year ago I set out on the road

Har egentligen både tårtkalas vid Näckrosdammen i Göteborg, Apornas Planet och iPhone 4 att blogga om, men det börjar bli sent och jag ska jobba imorrn, och tänkte dessutom smita ut på en promenix innan det blir sängdags, så Manjana manjana. (Yes I know, men jag hittade inte den snirkliga grejen till 'n'-en.)

Är inne i en Creedencig period för tillfället, Bad Moon Rising är fortfarande favoriten men den här är inte dålig heller.


My mama told me when I was young

Sommarlovet börjar alldeles för snabbt närma sig sitt slut, det är bara en dryg vecka kvar, så det gäller att göra det bästa av det som är kvar. I onsdags var jag på pub quiz med Anna W och Malin i Malmö. Det var sjukt svåra frågor, men kul, och jag lyckades åtminstone pricka in en replik från Die Hard (nej, inte Yippie-kai-yay mother******, den precis innan) och en Creedence-låt. Idag har jag haft en soft dag med Sofia, ett par promenader, takeout till både lunch och middag, bio däremellan och till sist Legally Blonde på dansk tv. Vi var på Pirates of the Caribbean, som var långt ifrån något mästerverk men smårolig och funkade bra som eftermiddagsmatiné. I morgon bär det av till Göteborg för att fira födelsedagsbarnet Maria, förhoppningsvis tillåter vädret utomhusfirande, som det är planerat.


Where is my mind


It's supernatural, extra-terrestrial

Nyss hemkommen från fotbollsmatch. Ja, ni läste rätt. Jag. Fotboll. Jag är ganska säker på att detta är första gången som f-ordet ens nämns i den här bloggen. Var på O'Leary's med Camilla, som nyss kommit hem från Vietnam, och såg Malmö - Milan. Vi kollade i alla fall nästan lika mycket som vi pratade. Det var precis så där sportbar-trevligt som jag tänkte att det skulle vara, med tokiga sportfans som ropade saker åt de små gubbarna på teve då och då. Se där, något jag kan relatera till! Here's a crazy thought, tänk att gå till en bar och se det senaste avsnittet av sin favorit-teveserie, med likasinnade som sitter och ropar uppmaningar och goda råd åt karaktärerna när de anser det vara behövligt. That. Would. Be. Awesome. (Yes thank you, my mental health is excellent, why would you ask?)

Speaking of, har avslutat en ny vid. Är inte helt nöjd med den, E.T. visade sig vara en knepig låt att vidda med alla de där beatsen, och eftersom min specialitet är att följa texten så noga som möjligt... tja, ni har hört texten, eller hur? Det råkade liksom bli lite mer steamy än vad jag hade tänkt från början. I think I may be going to hell for this one.


I see a bad moon rising

Färdigjobbad för i sommar! Sort of. Jag har jobbat min sista fulla vecka som det ser ut, men har ett par dagar inbokade hos Kraft framöver, och ska eventuellt hoppa in som vikarie på kommunen även i fortsättningen om det behövs ibland. Skadar ju aldrig med lite extra kosing. Men medan jag har jobbat känns det som att höstterminen liksom har närmat sig i smyg och bara väntar på att hoppa på mig. Not cool. Eh, och i ärlighetens namn vet jag inte exakt när den börjar. Ey, don't look at me like that. Hemsidan är en djungel, och jag har ingen machete, så jag står mest och petar på de yttersta palmbladen. Does that make sense? Det lät bättre i mitt huvud. It always does.

Helgen är ännu relativt öppen, i torsdags tjuvstartade jag den med middag här för Anna W och Malin och igår blev det en lugn och mysig hemmakväll med ett glas vin. (Vuxenpoäng!) Dessutom klippte jag mitt hår lite. (Inte vuxenpoäng.) Eller ja, trimmade framhåret bara. Förra gången jag gav mig på något sådant försökte min frisör hålla sig för skratt när jag gick dit nästa gång och sa att "det kan vara lite ojämnt i fram", och så blir det säkert den här gången också, men what the hell, det ser okej ut i mina lekmannaögon.

Jäkla youtube har av någon jäkla anledning blockerat min favoritlåt just nu, 'Look at You' av Screaming Trees, från att visas i Sverige så vi gör så här, kolla upp den på spotify istället så lägger jag upp lite Creedence. Love me some Creedence.


Make me smile

Har varit hemma i Lidköping över helgen. Det började inte särskilt bra, mitt tåg var försenat så att jag missade en anknytning och fastnade i Varberg i en dryg timme, och när jag väl vid elvatiden kom fram till Trollhättan, som var det närmaste jag lyckades ta mig Lidköping och där mamma hämtade upp mig, other hijinks ensued. Om vi säger så här, Jared Padalecki är inte den enda som har dålig koll på sitt bagage. Som tur var lyckades mamma och jag lösa situationen med lite hjälp från vänliga medmänniskor, men efteråt var jag trött som en klubbad säl efter en lång dag först på jobbet och sedan på resande fot, och var långt ifrån på mitt bästa humör. På en skala från ett till tio, tänk minus 35.

Jag kunde ha svurit på att ingenting alls i det hittills kända universum skulle ha kunnat få mig på bra humör igen den kvällen. Tills vi kom fram till den dumma stugan, jag gick upp för att borsta mina dumma tänder och hittade pappa framför den dumma teven kollandes på någon dum... Jensen Ackles!! Jensen Ackles på TV! För japp, av alla filmer som kunde ha gått på TV, och av alla kanaler som finns att titta på hade pappa (som hatar skräckfilmer) råkat parkera sig framför My Bloody Valentine, som jag inte hade sett ännu. Ingen fantastisk film egentligen, men jag blev tillräckligt chockad över det extremt osannolika sammanträffandet att komma hem och mötas av Jensen Ackles att jag helt glömde bort mitt dåliga humör och slog mig ner i soffan, glad i hågen. Seriöst, det måste finnas ett öde ändå, för det var typ en chans på miljonen att just den filmen skulle vara på. Visst, nyversionen av Fredagen den 13e hade också funkat (Jared), men ändå, två chanser på miljonen. Consider me a believer in the Holy Gods of Television.

Anyhoo, på lördagen vaknade jag på rätt sida efter en behövlig natts sömn i mitt magiska lilla sovparadis till gäststuga, och på dagen hade vi hade släktkalas för att fira min 25-årsdag. Mamma hade lagat jättegod mat som vanligt och pappa grillade, och även om det bokstavligt talat regnade björkfrön över oss från grannarnas träd var det mysigt. Senare på kvällen var det kräftskiva i Marias stuga. Ödet var framme igen, för jag och Carro höll på att köra vilse, och råkade möta Johan, som också var vilse, men egentligen visste vart vi skulle, fast han trodde att det var fel, fast vi visste att det faktiskt var rätt, för det skulle vara en bebis där, och den av er som faktiskt begriper sig på den här meningen får en kaka. Hur som helst kom vi fram allihopa till slut. Det var en väldigt trevlig tillställning, med många vänner jag inte hade träffat på jättelänge, bland andra Carro, Madde, Sara D, Lotta K, samt min och Marias reskompis Mikaela. Dock blev det en ganska lugn kväll, jag och Maria var last women standing när vi gick och la oss vid halv två.

När jag hade hjälpt till att städa lite och sagt hejdå till alla på söndagen åkte jag tillbaka på stugan och hade en lugn och mysig dag med familjen, inklusive en runda golf som inte gick något vidare, samt ett par avsnitt av en viss serie jag råkar gilla och som mamma faktiskt också börjar tycka om. (Eventuellt p.g.a. hjärntvätt, men hey, still counts! Och tyck inte allt för synd om henne, för har ni en aning om hur många motvilliga golfrundor hon har släpat med mig på? Give and take, people, give and take. Alla har vi våra obsessions i min familj.)

Vet ni en grej som har stört mig sedan gymnasiet? Jag har letat mig blå efter en full version av en Robbie Williams-cover på Cockney Rebels Come Up And See Me (Make Me Smile). Jag kan svära på att jag hörde en hel version på Vero Moda i Göteborg en gång, men tills jag hittar den (och allt tyder på att en sådan version inte ens existerar, men jag är säker på att jag har hört den) får det duga med medleyt från The Full Monty.


Inception or something

Hade världens mest realistiska dröm om att jag träffade Justin Bieber på Köpenhamns flygplats och hängde med honom i taxfreen. Han hade gett upp artistgrejen och ville bli make up-artist istället, och han var en jobbig unge som skröt om att han hade kollat på vuxenfilm en gång. Seriously. Så frågan är, vad tusan har Justin Bieber i mitt undermedvetna att göra? Jag har absolut nada, zip, zilch intresse av the Biebs, inte ens tillräckligt mycket för att störa mig på honom. Paging Dr Freud, Dr Freud to the E.R.


Through the thick and thin

Tur att det är fredag snart, rätt så tung dag på jobbet idag. De flesta människor i världen är trevliga eller åtminstone neutrala, men det finns även en del natural born assholes, och när man jobbar i en växel kommer man i kontakt med båda typerna. Tur i alla fall att jag har väldigt trevliga kollegor, Christina skämmer bort mig totalt med fikabröd till eftermiddagsrasten, och har dessutom fixat ett par extradagar åt mig nästa vecka. Och ikväll kommer Anna W hit för att lysa upp min kväll, så den här dagen har fortfarande potential.


Birthday Bash

As promised, här är lite bilder från kalaset i lördags, inte jättemånga tyvärr, för jag fotade faktiskt inte så mycket under kvällen, men har skamlöst även snott en par av Saras fina bilder från facebook.

Födelsedagen inleddes med en härlig frukostbuffé tillsammans med Maria, som kommit ner från Göteborg redan på fredagskvällen.

Därefter inledde vi Operation Tårta, som blev mycket lyckad om jag får säga det själv! Halvfabrikat hela vägen förstås, men 24 eller 25, jag kan fortfarande inte baka.

Paus i kvällsförberedelserna för en födelsedagsfika.

'
Gästerna börjar droppa in!

Jag fick jättemycket fina presenter, blommor och kort, inget nämnt, inget glömt, men tusen tack allihopa!

Anna W och Maria

Jag och Sofia demonstrerar konsten att fokusera framför en kamera. Blooper reel! Take one...

...take two...

...take three.

Emma, Sara och Maria

Annica och Soraja

Cecilia, Stella och Anna W

Do not break glass

I know, I suck! Sorry! Har inte blivit bättre på att blogga bara för att jag fyllde 25 tydligen. Festen i lördags var jättelyckad, och jag vägrar fortfarande att panga de fina ballongerna trots att hela min lägenhet luktar gummi. (No smartass remarks on that one, thank you very much. Pervs.) Anyhow, tänkte lägga upp lite bilder imorrn, men ikväll får det räcka med en copy-pastead anekdot som Jared Padalecki och Jensen Ackles (Sam och Dean Winchester i Supernatural) berättade på en fan convention tidigare i somras, som jag råkade snubbla över nyss och som antagligen bara roar mig själv men suck it up, för jag vill spara den och vill inte förstöra ordningen i min dator med random Word-dokument som ligger och skräpar i mapparna. Den här historien är Jared i ett nötskal. Adorable goofball. Vem som helst annars skulle ha blivit lynchad med tjära och fjädrar av de andra resenärerna, så det är tur för Jared att han är välsignad med The Super-Special Puppy Dog Eyes Of Doom (se nedan), som gör att han kan komma undan med precis vad som helst, även om han skulle typ flå levande hundvalpar, äta bebisar eller ja, stoppa tågtrafiken i hela Amsterdam.


So Gen and Jared had been visiting friends of Gen’s in Amsterdam and they and Richard Speight were taking the last train out of Amsterdam to Frankfurt on Friday night. Jared was really proud that they had made it to the station in time, but thought that the train was gonna arrive 15 or 30 minutes before it was supposed to leave, which of course it didn’t. So the train got in a few minutes before it was supposed to leave and – being the good husband that he is – he told Gen to get on and find places for them and he would take care of the luggage. So he heaved in all the luggage (he thought) and stowed it in the overhead bins and got comfortable when suddenly Gen says “Babe, where’s the grey suitcase?”

So Jared jumps up and gets to the door right when they’re closing. He pushes the “open door” button, but of course nothing’s happening, cause the door’s locked already. (Jared:“So I tried the “close door” button – cause you never know!”) and sees the suitcase standing right in front of the closed train door (Jared: “Like, I could have literally reached out and touched it!”). He sees someone working for the train station walk up to the suitcase and look around as if looking for who it belongs to, so he and Richard start pounding on the train door, pointing at the suitcase and at themselves to let her know it’s theirs, because they think she’s gonna do something about it. (Jared: “And all she does it shrug, as if to say 'Well, tough luck there!'").

So by that point, the train is leaving the station and the suitcase is still on the platform. So Jared starts looking for a train attendant, but doesn’t find one, so he runs to the end of the train to look for the conductor. Only he runs to the wrong end of the train (apparently, in the U.S. conductors sit at the END of the train, while in Europe they sit in the FRONT of the train) and there’s no conductor there. So he starts panicking, because they’ve already been going for a few minutes and the suitcase is still standing at the station. 

Jared: “You know, if it would have been my suitcase, I wouldn’t have really cared, cause all that’s in there are old jeans and boots, but Gen’s a girl and likes to look pretty and wear dresses…”
Jensen: “What he’s trying to say is: it was the expensive suitcase!”
Jared: “Right.”
Jensen: “I get it, I guard Danneel’s suitcases waaaay more closely than I do my own!”

And that's when he finds the red emergency button (which is behind glass) near the door. 

Jensen: “And what did the sign there say, Jared?”
Jared: “Do not break glass.”
Jensen: “And what did you do, Jared?”
Jared: “I broke the glass!”

So he breaks the glass (cuts his hand while doing it), pushes the button for the emergency break, the train comes to a screeching halt, according to Jared, people are flying all over the place, and Richard Speight hangs on to Jared for dear life (because he is a fifteen-foot-tall freak of nature and all) and seconds later, a train attendant comes running up to them, looking all concerned and panicked.

(Jared starts reenacting the scenario, playing himself and the train attendant)
Train Attendant: “Did you push the button?”
Jared: “Yes!”
Train Attendant: “What’s going on? Are you hurt? What happened?”


Jensen: “At which point Jared said: NOBODY’S DRIVING THIS TRAIN!!!”
Jared: “I think she thought I was having a heart attack, or someone was giving birth, or I was giving birth. So I said...”


Jared: “I left my wife’s suitcase at the station!”


Jared: “You could literally see her face change when I said that. She gave me this look, like she was slowly replaying what I had said in her head. Maybe she thought her English wasn’t good enough and she had just misunderstood me.”
Jensen: “Or she just thought: AMERICANS.”


(Jared reenacting again)
Train Attendant: “You pushed the emergency button because YOU LEFT YOUR WIFE’S SUITCASE AT THE STATION??”
Jared: “Yes!”
Train Attendant: “You don’t push the emergency button because you leave a suitcase at the station!”
Jared: “Well I didn’t know I was gonna stop the train if I pushed it!”
Train Attendant: “You didn’t just stop this train, you stopped ALL the trains!!”


Jensen: (shaking his head) “Americans.”
Jared: “Maybe I should’ve said I’m Canadian.”
Jensen: “We practically are, anyway.” (Since Supernatural is filmed in Vancouver)
Jared: “I’m Canadian and I’m on the Vampire Diaries!!” (Which is also filmed in Vancouver)


Apparently, security protocol dictates that if the emergency break in one train is triggered, all trains in a certain radius are stopped to avoid collisions. So basically, Jared brought all train traffic in a 20 mile radius or so to a screeching halt. Because he forgot a suitcase at the station.

I think it was at this point that another guy comes up to them and tells Jared that “this is gonna be really expensive for you, dude.” Apparently, it’s a 150 Euro fine to push the emergency button without a real reason, only Jared misunderstood and thought he had to pay 150 THOUSAND Euros, which, well, shocked him a little. (Jensen: “But I’m Ian Somerhalder from The Vampire Diaries!!!”

Anyway, the train attendant contacted the train station in Amsterdam to look for the suitcase (Jared: “I was already seeing it being blown up somewhere!”), they found it, Gen got off at the next station, went back to Amsterdam and collected it, while Jared and Richard continued on to Frankfurt, so they would be in Mannheim in time for the convention. Best part about it: Jared told Mark Sheppard about it and Mark’s reaction? “You effin’ *******! I’ve been living in Europe my whole life and have always wanted to do that! You’re here for 2 weeks and you PRESS THE BUTTON???”

Jared then asked around if anyone of us had ever triggered the emergency break on a train, but of course no one had. Jensen: “Big surprise there, Jared.”

Jensen, Jared och Jareds fru Genevieve

RSS 2.0