Shanghai city life



Hej igen! Nu har vi tagit oss vidare fran Peking och befinner oss i Shanghai. Sitter pa varldens sunkigaste internetcafe, repliken "Don't touch anything, you can get hepatitis", fran 10 orsaker att hata dig, kommer osokt till tankarna. Som tur ar har jag ju tagit Twinrix, och tanker dranka mig i handsprit nar vi kommer ut.

Men bortsett fran just det har stallet kanns Shanghai som ett uppsving fran Peking. Det kanns mer vasterlandskt, och nagot fraschare, aven om kineserna aven har har den otrevliga vanan att harkla sig fran tarna och spotta pa marken i tid och otid. Vi har inte sett sa mycket av stan an, men i taxin fran flygplatsen sag vi minst ett dussintal coola skyskrapor som bildar en imponerande skyline. (Btw, jag har aldrig sett en stad som ser ut mer som Sim City fran luften!)

Vi bor pa ett hostel med attabaddsrum, som ar av godkand standard. Vi blir bara kvar har tills pa mandag anyway, da ska vi pa trekkingtur till Gula Bergen. Tills dess har vi tankt besoka world expo en dag eller tva, samt leta reda pa ett shoppingcenter. Inga dumma kommentarer nu, men vi maste hitta ett H&M. Jag var visst lite val optimistisk med min packning, och behover pafyllning i t-shirt-vag. Fast om vi hittar nagon cool kinesisk affar som funkar som H&M-substitut ar det forstas annu roligare =)

Men lat oss spola tillbaka lite, innan vi lamnade Peking hann vi namligen aven med att besoka sommarpalatset och Kinesiska muren. De bada utflykterna var de verkliga hojdpunkterna fran staden! Sommarpalatset ligger en bit utanfor Peking, och huvudattraktionen for oss var den vackra sjon som palatset ligger vid. Vi hyrde en trampbat och paddlade runt i ett par timmar, det var en solig och vacker dag, och jatteharligt att komma ivag ifran stadslivet lite.

Dagen efter fick vi ocksa frisk luft, och motion utav bara tusan. Det man namligen inte vet om kinesiska muren (det gjorde inte jag i alla fall) ar att den ar brant! Sa anda in i helsefyr brant vissa bitar. Trappstegen ar inte heller precis vad man skulle kalla symmetriska. Men sjalvklart ar detta en del av charmen, och vi kampade oss tappert fram, hart fastklamrade i rackena da sadana fanns (och ibland klattrandes pa alla fyra da sadana inte fanns). Och om det var vart det! Det var verkligen en upplevelse, och utsikten var obeskrivligt vacker. Vi hade akt skidlift for att komma upp till sjalva muren, men nervagen var annu roligare eftersom man fick aka bob ner! Eller ja, pulka i en metallranna. (Ta det lugnt mamma, det fanns broms.)

Inte heller idag blir det nagra foton tyvarr, men vi ska forsoka leta reda pa ett Internetcafe med lite hogre standard inom en snar framtid. Hoppas allt ar bra med er darhemma! Kram!

Nihao!

Whaddup Sweden! Jag sitter pa Happy Dragon Hostel i Beijing och bloggar. Vi lever verkligen som nomader har, forsta natten bodde vi pa ett jattestort hotellrum som Mikaela hade fyndat pa natet, natten darefter flyttade vi till Happy Dragon, som var dubbelbokade och skickade vidare oss till sitt systerhotell, dar vi fick bo en natt innan vi skulle tillbaka till Happy Dragon och herregud jag ska bespara er detaljerna. Men nar var knappa vecka i Peking ar over kommer vi ha flyttat inte mindre an fyra ganger. Som sagt, akta nomader.

On the pro side, alla tre hotellen vi har bott pa hittills har varit klart godkanda, vi dodade i och for sig en vagglus igar, men hellre det an kackerlackor. Och viktigast av allt, hittills har vi fatt bo for oss sjalva! Inget ont om andra manniskor (for det mesta) men det ar skont att ha sitt eget rum.

Vi haller ett ratt lugnt tempo, for Maria och Mikaela ar inte helt i toppform efter tva veckor pa Transsibiriska. Men vi har anda hunnit med Himmelska fridens torg, Den forbjudna staden och Silk Market, dar vi var idag. Aggressivare forsaljning har jag aldrig varit med om, vi shoppade bara lite innan vi gav upp. Vi satsar mer pa shoppingen i Shanghai.

Ursprungsplanen var egentligen att aka till Xian forst, men eftersom alla tag var fullbokade bade dit och till Shanghai (om vi inte ville ha staplatser, och nej tack det ville vi inte), bestamde vi oss for att vi kan leva utan terrakottaarmen och bokade istallet ett flyg direkt till Shanghai pa torsdag. Det vankas namligen nationaldag for kineserna, och da ar de tydligen ute och far i landet utav bara tusan. Ratt skont att slippa uppleva det fenomenet staende pa ett fullknokat nattag.

Vi hanger en del med ett killgang Maria och Mikaela larde kanna pa Transsibiriska, i forrgar var vi ute och testade Pekings nattliv. Det borjade tveksamt. Efter en trevlig forfest skulle vi ge oss pa att hitta en nattklubb, men det var inte det lattaste att kommunicera till taxichaufforerna. Istallet hamnade vi pa tva olika privata fester, varav den ena inkluderade en mongolisk tjej som sjong/skrek solo storre delen av tiden. Men jag gillade verkligen Lost in Translation-kanslan pa det hela, och vi hangde med kineserna som var valdigt oppna och vanliga, sarskilt pa den mongoliska festen (pa den andra tinade de upp lite efter att vi sjungit Ja ma han leva for fodelsedagsbarnet).

Nar vi ville dra oss vidare visade det sig att tvars over gatan lag en klubb, och vilken tiopoangare det rakade vara! Det var ett coolt, snyggt inrett stalle med lagom mycket folk, och vilken musik!! Flo Rida, David Guetta, Black eyed peas, till och med Swedish House Mafia. Hitsen bara avloste varandra, och aven har var det valdigt latt att blanda sig med kineserna, som var glada och trevliga. Vi dansade oss trotta innan vi tog en taxi hem igen. En av de basta klubbarna jag nagonsin varit pa.

Igar blev det en lugnare kvall, vi gick pa bio allihopa, och till min stora (och mojligen hogljudda) gladje foreslog killarna Inception. Sagt och gjort, och jag gillade den annu battre andra gangen. Har inte riktigt kunnat slappa den sen jag sag den med Mia, forsta natten i Peking upplevde jag for forsta gangen i mitt liv (atminstone sen jag fick reda pa vad det var for nat) lucid dreaming, som jag hade last om efter att jag sag filmen forra gangen. Riktigt coolt, fast lite obehagligt eftersom jag inte lyckades vakna, men tydligen kan man trana upp det.

I matvag har vi mest hallit oss till sakra kort som McDonalds och KFC, efter forsta kvallens intressanta mote med det kinesiska koket. Vi gick in pa en trevlig restaurang och pekade pa mafa pa det som sag gott ut pa menyn, men nar vi till sist fick in maten (som visserligen fortfarande sag god ut pa avstand om man kisade lite med ogonen) och inte riktigt kunde identifiera innehallet (vattenorm, larver och sjoborre var med pa listan over kvalificerade gissningar) bestamde vi oss for att vi hade varit experimentella nog och avslutade kvallen med cheeseburgare.

Vi har annu ett par dagar kvar i Peking, sa kvar pa att gora listan ar Kinesiska Muren, ata Pekinganka, samt besoka Sommarpalatset. Forsokte ladda upp lite bilder, men det funkade inget vidare tyvarr. Provar igen i Shanghai. Facebook funkar inte heller har, vilket mojligtvis ar ett brott mot manskliga rattigheter, men jag later det passera, har inte tid att driva ett rattsfall har.

Hoppas allt ar bra dar hemma! Vi hors igen i Shanghai :)

Bye bye Sweden

Nu har jag sagt hejdå till först Johan och sedan mamma, ska nu gosa med Sudden i två timmar tills pappa hämtar upp mig för att köra till flygplatsen. Sudden är min katt btw. Statistiken pekar på ett antal nya läsare efter att Gud hotade er alla med ett plågsamt efterliv annars, välkomna allihopa, så glad att ni är här =)

Jag landar i Peking imorgon 13.40, vilket innebär 6.40 svensk tid. Jag räknar med att komma fram någon timma före de andra, så sedan följer en nervös väntan på Maria och Mikaela. Det går tydligen vilt till i Mongoliet, häromdagen hade de visst lappat ihop en tysk tumme efter en vedhuggningsincident. Jag är så glad att jag ska resa med två sjuksköterskor. Inte för att jag tänker hugga ved, men i alla fall.

Dags att se över de sista detaljerna i packningen och fräscha till mig inför resan! Vi ses i Peking!


Soon, very soon


Still funny

Ett av symptomen på resfeber är att man vaknar tidigt på morgonen utan att kunna somna om om man så fick betalt för det. Då är det tur att man har en fin trojänare till mobil som bidrar med all underhållning man kan önska. Just idag fick jag snilleblixten att återbesöka the Very Secret Diaries, ett av mina största och bästa Internet-fynd någonsin. (Och en av de första sakerna jag skrev om i bloggen har jag för mig, here I go with the nostalgia again.)

The Very Secret Diaries har ingenting med the Vampire Diaries att göra, utan är de hemliga dagböckerna från huvudpersonerna i Sagan om Ringen. Man kan lugnt säga att film- och bokversionerna är censurerade i jämförelse. Visste ni till exempel att Gandalf har dejtat Balrogen, Elrond provar Arwens klänningar i smyg och att Aragorn är sååå tänd på Frodo? (Men att Sam dödar honom om han försöker något.) Det låter skumt, men det är sjukt roligt, oavsett vad man tycker om Sagan om Ringen. (Eller så har jag märklig humor, döm själva.) Väldigt snabbläst dessutom, men räckte bra som tidsdödare för mig imorse. Have fun, kids! 

One year ago

Resfebern gör mig sentimental, och jag har nyss kollat bakåt i bloggen ett år. Bara en av alla fördelar med en blogg, utan den hade jag inte haft en susning om vad jag gjorde för ett år sen, för så är jag skapt.

För ett år sedan...

...var jag nyinflyttad på Delphi.
...hade jag precis börjat lära känna Mia, Cecilia, Annica, Dovile, Sofia W, Lisa och Soraja.
...pluggade jag statistik och fattade ingenting, tills det plötsligt klickade och jag fick alla rätt på tentan.
...var jag inte alls lika mycket för bilder och youtubeklipp i bloggen, den såg rätt tråkig ut.
...var jag totally, hopelessly, completely, pathetically Twilight-obsessed. Jag mår bättre nu, men helt botad blir jag nog aldrig.
...gick jag på pub-quiz på onsdagskvällarna.
...var jag tydligen väldigt flitig på Gerdahallen. Det gick över rätt fort har jag för mig.
...la jag för första och sista gången upp egenkomponerad poesi på bloggen. Herre min je, jag åberopar tillfällig sinnesförvirring. Och nej, jag tänker inte länka.
...lyssnade jag på Forever Young, Viva la Vida, Every me, Every You och Under Pressure. Fortfarande bra låtar allihop.


Starting to freak out just a wee bit

Chattade nyss med Mikaela på facebook, hon och Maria skulle snart iväg på stjärnskådning så jag antar att det redan är kväll i Mongoliet. Om dryga 48 timmar är det kväll för mig också vid den här tiden, för då landar jag i Peking. För tillfället är jag lite i "vad i helvete har jag gett mig in på"-stadiet, och jag kommer nog förbli där tills jag sitter i lobbyn på hotellet i Peking med Maria och Mikaela bredvid mig.

Bara för att summera så ska jag alltså; först ta mig igenom passkontrollen och ombord på ett plan i Göteborg. So far, so good, been there, done that. Sen ska jag ta mig av planet, igenom London Heathrow och ombord på ett nytt plan. Lite knepigare men borde inte vara omöjligt. Därefter börjar den klurigaste biten, med att ta sig igenom Kinas passkontroll, vilket borde gå fint men är nervöst, och igenom Beijing Airport, som naturligtvis råkar vara världens näst största flygplats och tredje största byggnad, och in i en taxi, där jag får förlita mig på att föraren hittar till den kinesiska adressen jag fick från hotellet (och att de inte skojade och skrev "kör runt i tre timmar och släpp sedan av henne vid flygplatsen igen, haha" eller nåt, hur tusan skulle jag kunna veta), och sedan in i hotellet från gatan. Den sista biten känns okej. 

Nu ska jag gå en promenad och lyssna på lite lugnande musik. Tur att jag har mycket Bob Marley i min iPod.


Election

Inatt var jag - till inte minst min egen stora förvåning - uppe och kollade på valvaka till klockan ett. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av politik, eftersom jag alltid har tyckt att det är mycket smutskastning, mycket tomma löften, ännu mer snack, och inte så himla mycket verkstad. Jag vet att man ska vara intresserad av politik, och självklart röstade jag, men det är inte något jag brinner för.

Men under det här valet kände jag i slutspurten för första gången att politik faktiskt är intressant. Och att man inte behöver vara insatt i precis allt för att ha rätt till en åsikt. Min främsta fundering kring valet gäller förstås SD. Jag tror att de kom in i Riksdagen på grund av att alla partierna tävlade om att ta avstånd från dem, istället för att erkänna dem som ett riktigt parti och bemöta deras argument. Media gjorde samma misstag. (Även om jag tycker det var rätt att censurera deras reklamfilm.) Att blankt stämpla dem som rasister utan att gå in på mer nyanserade diskussioner spelade SD rakt i händerna.

Idag, dagen efter valet, hade Expressen bilder på alla partiledarna som stolt stod med en Expressenlöpsedel i händerna, vilken uttryckte ett starkt ställningstagande mot SD. Hallå eller?! Det är precis vad ni har gjort hela valrörelsen, och hur bra funkade det? 20 riksdagsmandat och vågmästarställning till SD. Dags att vakna upp och ta till nya metoder.


Hello Anna, this is your future calling. Pick up the god damn phone!!

Idag har jag till slut tagit tjuren vid hornen och anmält mig till kurser för vårterminen. Det här med att fatta beslut... Har dragit mig för det hela sommaren, i väntan på en blixt från klar himmel, om att det här, Anna, det här ska du göra med ditt liv. Fast sånt händer nog bara missionärer och nunnor. Ingetdera är en karriär som lockar mig. Jag svamlar. Ny paragraf. 

Anyhoodle, det blev till slut som planerat från början, kandidatkurs i redovisning, beskattningsrätt, samt retorik på halvfart. Retorik verkar kul tycker jag, eftersom jag är ett stort fan av antiken gillar jag anknytningen till "redan de gamla grekerna..." och känslan av att följa i deras fotspår. Togafest, anyone?

Hoppas nu bara att jag kommer in, mitt högskoleprov går ut den här terminen så jag får förlita mig till mina meriter från universitetet. Annars blir det svårt att tjata sig till en plats, jag är nog fortfarande på min studentkoordinators shit list efter att ha tjatat mig till en plats på kandidatkursen i finansiering, utan att fullfölja mitt heliga löfte om att välja det som masterämne... Fingers crossed för att jag kommer in den vanliga vägen.

Fick nyss sms från Maria som är i Mongoliet nu. Efter att ha läst hennes och Mikaelas resdagböcker är jag mest glad att de lever, fick hjärtsnörp när jag läste om deras eskapader i Ryssland. Men de verkar glada i hågen och redo för fortsatta äventyr i Kina, så jag peppar jag med, när jag inte drömmer mardrömmar om att tappa bort mina väskor på flygplatsen. (Det har hänt på ett tåg, det kan hända på en flygplats. Just saying.)


You musn't be afraid to dream a little bigger darling


Live från Lidköping

Sitter i tevesoffan med mamma och pappa och kollar på Davis Cup Sverige-Italien. I vanliga fall är jag måttligt intresserad av sport på TV, men just den här matchen spelas bara ett stenkast från vårt eget hus, vilket gör det hela lite mer spännande. Inte minst för att man kan spana efter bekanta varje gång publiken filmas. Kul att vi får lite användning för monsterarenan som byggdes för nåt år sedan. Undrar om Robin Söderling har agerat lobbyist, då LTK har varit hans hemmaklubb once upon a time. Matchen sänds på Kanal 10 btw.




One tiny little week

Shit hörrni, bara en vecka kvar nu! Igår fick jag nåt slags ryck och tog tag i en massa saker som jag hade skjutit upp hela sommaren, studiemedelsansökningar till våren, påfyllning av skypekonto, uppdatering av iPoden, osv. Passade även på att länsa apoteket och är nu stolt ägare till ett par stödstrumpor. Shut up.

Min packlista är inte att leka med, har försökt stapla upp allt jag ska ha med mig på mitt skrivbord och, eh... jag har bara kommit halvvägs i klädväg än. Tänkte ta ett foto på det härliga kaoset, men upptäckte precis nu att jag på nåt sätt lyckats få med mig en kamerasladd hem från Lund som inte passar till min kamera. Lovely. Tur att jag kom på det nu och inte i Peking, får skriva upp elgiganten på att göra-listan imorrn.

På dagens promenad i Råda kändes det verkligen att det har blivit höstigt i luften. Om jag hade varit på jakt efter en höstjacka hade jag redan hittat den, blev störtförälskad i den här pilotjackan från H&M, för fyndpriset 299 kr. Klart godkänt alternativ till Burberry Prorsums jobbigt snygga jackor i samma modell. Undrar om jag kan ha användning av en fårskinnsjacka på Bali? Det kanske blir kallt på kvällarna...


Public announcement

Har fått lite förfrågningar om resdagbok och sånt nu när jag snart ska iväg. Personligen tycker jag att resdagboken.se är en pain in the ass till webbsida, och jag är alldeles för fäst vid min lilla blogg för att överge den i tre månader, så jag kommer fortsätta blogga här som vanligt istället. Hoppas ni vill följa med mig på mina äventyr Asien!

Inception



Cobb:
Dreams feel real while we're in them. It's only when we wake up that we realize something was actually strange.

Betyg: 3,5 av 5

Som alla Christopher Nolans filmer (Memento, the Prestige, Batman Begins, the Dark Knight...) är Inception en film att se om minst en andra gång, för att upptäcka detaljer som man bara ser när man redan har facit i hand. Jag ser redan fram emot en repris, för det var knepigt att hänga med i svängarna ibland, men tills dess får jag nöja mig med att recensera det jag fick ut av den första visningen. 

Leonardo DiCaprio spelar Dom Cobb, som jobbar med en annorlunda form av företagsspionage. Tillsammans med sitt team kan han ta sig in i någon annans drömmar, för att i personens undermedvetna komma åt information som han sedan säljer. Efter ett misslyckat uppdrag gör sig han och affärspartnern Arthur (Joseph Gordon Levitt) redo att fly för sina liv, men japanske affärsmannen Saito (Ken Watanabe) ger istället Cobb ett erbjudande han inte kan motstå. Om han lyckas kommer Saito utnyttja sina kontakter för att låta Cobb, som länge levat i exil, återvända till USA där hans barn finns. Men i utbyte kräver Saito något som nästintill anses som omöjligt - inception.



Inception går ut på att ta sig in i någon annans dröm, men istället för att hitta information ska man plantera en idé, vilket måste göras så subtilt att drömmaren tror att den är hans egen. Saito vill att Cobb ska övertyga Robert Fischer (Cillian Murphy), son till en döende affärsrival, att stycka upp och sälja sin fars imperium. För att lyckas krävs att man skapar flera lager av drömmar, det vill säga en dröm i en dröm i en dröm, något som är både svårt och farligt. Särskilt då Cobb kämpar mot demoner från sitt förflutna, som dyker upp i drömmarna och saboterar för honom.

För att kunna utföra inception på Fischer skapar Cobb och Arthur ett nytt dreamteam (heh) med drömarkitekten Ariadne (Ellen Page), sömnmedelsexperten Yusuf (Dileep Rao) och mästerbedragaren Eames (Tom Hardy). Även Saito är med, för att övervaka projektet. Teamet förbereder och planerar in i minsta detalj, men i någons undermedvetna vet man aldrig vad som kan hända. Oväntade svårigheter dyker upp då de tränger djupare och djupare in i Fischers sinne, och om något går snett riskerar teamet att för alltid fastna i ett drömmarnas limbo.



Drömmar är till sin natur i allra högsta grad abstrakta, svårbegripliga, slippy little suckers, så Inception är per automatik rätt så förvirrande. Personligen hakade jag upp mig på detaljer kring tekniken för att gå in i någon annans dröm. Det är meningen att arkitekten, Ariadne, ska konstruera platsen där drömmen utspelar sig, och att drömmaren befolkar drömmen med personer som egentligen är projektioner från hans undermedvetna. Men alla kopplar ihop sig till samma jäkla låda, så jag fattar inte hur det bestäms vem som är drömmare och vem som är arkitekt.

Hur det hela faktiskt fungerar förklaras aldrig, och är inte heller centralt, men det distraherade mig stundtals från den egentliga meningen med vad som pågick. Och jag brukar annars ha ganska hög tolerans för trollkarlar, vampyrer, smokemonsters och whatnot när det kommer till övernaturligheter på film. Mycket annat i filmen väger upp bristen på logik, men det känns lite som att drömpremissen ger en ursäkt för att slippa komma på rimliga förklaringar till vad som händer. Precis som att hela the Prestige kan liknas vid ett trolleritrick, är Inception i många avseenden som en dröm. 



Men låt oss inte begränsa våra sinnen med dilemman kring sådana världsliga petitesser som obegriplig teknik, Inception är i första hand en filosofisk film. Hur vi vet vad som är dröm och vad som är verklighet? Ifall man hade valet mellan drömvärld och verklighet, är det något fel i att vilja fortsätta drömma? Är det Cillian Murphy eller Joseph Gordon Levitt som är the prettiest? (Mah bad, sorry.) Tittaren får inte vila hjärnan en sekund, förutom de filosofiska frågorna och det hårda jobbet med att hålla koll på vems dröm man är i, lägger Nolan gärna till visuella tankenötter som utmanar sinnet. Fans av surrealistisk konst lär bli helt till sig i trasorna, bland annat bjuds vi på en stad som viker sig på mitten, ett slagsmål där gravitationen hela tiden skiftar och inte minst paradoxen med den oändliga trappan. Inget är omöjligt i en dröm.

Jag misstänker att jag inte är tillräckligt intellektuell för att till fullo kunna uppskatta avsaknaden av begränsningar i Inception, men på det stora hela var den en fantastisk filmupplevelse. Alla skådespelarna skötte sig oklanderligt, och mitt enda klagomål på det hållet är att Michael Caine är sorgligt underanvänd i en liten biroll. Och även om jag hade önskat att lite fler bitar skulle falla på plats i slutet (som i the Prestige) är berättandet otroligt snyggt skött, idén är fantastisk och det visuella är häftigare än det mesta som skådats tidigare. Som alltid med Nolan får man mycket film för slanten.

Vad jag drömde efter filmen? Har ingen aning. Kanske har jag inte ens vaknat än.

Myshelg

Lämnade av världens bästa Mia på tåget imorse, hon har varit här över helgen. Det var toppen att träffa henne en sista gång nu innan jag åker, och kul att få visa upp kära gamla Lidköping. I fredags tog vi en sväng ut till stugan och fikade med mamma, på kvällen lagade vi kycklingsallad, drack rosé och pratade, pratade och pratade långt in på natten. Så går det när man inte har setts på en hel sommar.

På lördagen tog vi en liten torgrunda, i full trekking-mundering, innan vi åkte ut till Hindens rev för att vandra. Regnet höll sig undan och eftersom jag hade råkat glömma att halva sträckan består av stenstrand, där foten sjunker ner för varje steg man tar, fick vi oss ett grymt träningspass.

Lördagskvällen var i planeringen vigd åt utgång på Stadt, men efter moget övervägande insåg vi att det inte alls låg högst på önskelistan, så vi tog en roadtrip till Skövde för att gå på Inception istället. (OBS! Jag vill påpeka å det starkaste att vi faktiskt har en egen bio i Lidköping. Bara så ni vet.) Filmen var riktigt bra, om än något förvirrande, men när både min allra första (otecknade) filmfavvis Joseph Gordon Levitt är med, och jag helt plötsligt börjar studsa upp och ner i biostolen för att jag upptäcker att mer sentida favoriten Cillian Murphy dyker upp i en stor roll, är jag helt okej med att inte fatta alla detaljer. Recension kommer, don't you worry.

Nu har jag precis kollat på säsongspremiären av the Vampire Diaries, och jag finner inga ord. Bättre än någonsin. Det är smärtsamt att veta att jag på sin höjd kommer hinna se ett ynka litet avsnitt till innan jag åker. Men åh vad mycket jag har att komma hem till efter resan! Och då menar jag inte bara flera timmar med Damon Salvatore, jag menar familj, och vänner och en vår i Lund. Det är så mycket som jag redan ser fram emot vid hemkomsten, men först och främst är jag förstås superpeppad för själva resan! Mindre än två veckor kvar nu, holy shit.

Som vanligt är musiken i the Vampire Diaries fantastisk, den här låten var min favorit från säsongspremiären.


Random bits and pieces

Har varit i stugan över helgen, därav bristen på bloggande de senaste dagarna. Jag vet att jag har haft massa saker i huvudet som jag hade tänkt skriva, men just nu är det tomt och fint därinne med dammtussar i hörnen, så jag har ingen aning om vad jag ska blogga om.

Jo men just det, duh, morfar fyllde nittio igår! En mycket respektabel ålder. Vi var i Vänersborg och firade med släkten, och jag lyckades bli komatrött redan vid fem. Märkligt. Men det var ändå jättetrevligt, och det är alltid kul att träffa kusin Amanda.

Åh just det, och så lyckades jag ändå hålla mig vaken igår kväll och titta på How I met your mother, som jag har börjat följa 100 år efter alla andra, och jag är kär i Neil Patrick Harris. Ja, jag vet att han är gay, och jag menar inte Robert Pattinson-kär, jag menar att jag gillar honom för att han är sjukt begåvad och verkar vara en härlig person. Lite som Hugh Jackman. Ooh, om han hade varit gay hade de varit ett perfekt par!

Och just det, hur kunde jag glömma det. Maria och Mikaela åker på fredag och idag träffar jag Maria för sista gången innan resan!  Det känns inte bra i magen. Herregud, jag ska verkligen också åka snart. Men i helgen kommer Mia och hälsar på, ska bli jättekul! Lidköpingsweekend deluxe är på schemat, en perfekt distraktion från tilltagande resångest. (Alltså, jag är jätteglad att jag ska åka, men jag börjar bli askalasnervös.)

Nu ska jag klippa gräset (yay), så jag får återkomma om jag kommer på några mer oumbärliga insikter att dela med mig av.

Amanda visade mig det här klippet från Rix Morronzoo igår, som är det roligaste jag har hört på länge. Det är precis därför jag respekterar katter mer än hundar. De skulle också kunna rulla runt och räcka vacker tass om de ville, men det är under deras värdighet. Integritet. Respect.


Gothenburg calling again

Oj vilken lång dag det har varit! Imorse vid åtta tog jag tåget till Göteborg igen, för att hämta ut mitt visum på kinesiska konsulatet. Dagen började inte bra. Först och främst hade de flyttat på konsulatet sen förra veckan. Det låg definitivt inte på samma ställe. Som tur var fick jag tag i Maria på telefon som kunde guida mig. Väl där skulle man ha en liten rosa lapp för att få sitt visum och passet tillbaka. Oops.

Så den härliga morgonen fortsatte med att jaga kopieringsmaskin, var tvungen att ha en kopia på mitt leg för att kunna få ut passet utan lappen. Efter att ha varit på två ställen där kopieringsmaskinen var sönder började jag undra om det vilade något slags förbannelse över den här dagen, men på tredje stället fick jag äntligen hjälp. Kopierade även passet åt en kinesisk tjej. Vi bondade på det första kopieringsstället, och hon hade bråttom iväg, så hon anförtrodde mig - som hon hade känt i typ två minuter - sitt pass. Lämnade sedan tillbaka det till hennes pappa som var kvar på konsulatet. Men allvarligt, lämna bort sitt pass! Jag måste se väldigt pålitlig ut.

När jag äntligen fick tillbaka det jäkla passet vände dagen sakta men säkert. Jag tog en lugn och skön vända på stan i väntan på att möta upp för lunchdate med Emma, partner in crime på french track när jag pluggade i Nice. Det var så kul att ses igen för första gången på över ett år, vi hade en supermysig lunch på ett thaiställe i Arkaden medan vi uppdaterade varandra om tiden efter Nice, och pratade minnen.

Precis när jag skulle säga hejdå till Emmautanför Arkaden, vilka får jag syn på om inte Sofia och Therese? Slog följe med dem och kollade på skor innan vi följde Therese till tåget. Jag och Sofia fortsatte vidare till Gustav Adolfs torg (tror jag att det hette, kan inte Göteborg så bra) och satte oss på en trappa i solskenet med varsin latte macchiato. Sedan följde jag henne till hennes buss och fortsatte vidare för att möta upp Maria och hennes vän Ida istället, som också var vid Arkaden. The place to be tydligen.

Vi avslutade Göteborgsdagen på ett mysigt café innan jag och Maria joinade hennes mamma på tåget hem till Lidköping. Det känns verkligen som att jag hann klämma in mycket på den här dagen, är trött som tusan nu. Är det för tidigt att gå och lägga sig?

Det här blir ett långt inlägg, men jag måste ju kommentera So you think you can dance-finalen som sändes igår också. Lauren vann! Yes, jag hejade på henne. Hon har varit ensam tjej sedan jag vet inte hur många avsnitt tillbaka, och hon är möjligen den bästa dansaren i serien någonsin. Men så har det också varit en sjukt bra säsong, klart uppsving från lama säsong 6.

Skulle ha lagt upp nåt bra dansnummer, men alltid så pålitliga sytycdfans07v1 har raderats från youtube! Helvete också! Jag är alldeles för trött för att ha någon fantasi, så det får bli en gammal favoritlåt istället. Det här är en stark kandidat till att vara den vackraste låten jag vet.


Everything was beautiful and nothing hurt


RSS 2.0