Back to Forks

Minns ni den tiden när jag inte kunde skriva ett inlägg utan att droppa en Twilight-referens? De dagarna är tack och lov förbi, och trots att det är Eclipse-premiär idag har jag varken bokat biljetter eller lyssnat in mig på soundtracket (hm, det är jag i och för sig lite sugen på när jag tänker efter...men nej, det fanns visst inte på spotify än). Däremot läste jag nya novellen The Short Second Life of Bree Tanner, som finns att läsa gratis på Internet här, till och med den 7 juli. Den handlar in en bifigur i Eclipse, och erbjuder ett nytt, men inte överdrivet spännande perspektiv på händelserna i boken. (Om Midnight Sun någonsin blir färdig, snackar vi intressanta perspektiv. Då kan jag nog till och med riskera ett återfall.) Är lite sur över att jag lämnade mina Twilightböcker i Lund, eftersom det hade varit kul att läsa om dem med lite distans till det hela och försöka luska ut vad det egentligen är som gör dem så galet hjärntvättande. Men en gång en twihard, alltid lite skadad. Visst kommer jag att se filmen, förr eller senare. Antagligen förr.

Hittade faktiskt en låt i soundtracket på youtube, det är Stephenie Meyer's favoriter, Muse. Och det är good shit! Likey very mucho.


Short cuts 2

 - Idag var det tur att jag fick vara på linjer med lite fart i, för annars hade jag däckat med ansiktet på packbordet. Var uppe alldeles för sent igår, vid kvart över ett insåg jag att jag borde göra matlåda. Tre timmars sömn = Inte okej. Nu har jag åtminstone tagit igen en timma på eftermiddagen, och det sägs ju att det ger mer effektiv sömn om man tar en nap på dagen. Bra det, för det blir sent ikväll igen. Hell no att jag tänker missa Lost, det är ett skitbra avsnitt ikväll och det är en himla skillnad att se på mammas och pappas widescreen istället för i datorn. Det värsta är att SYTYCD går samtidigt. Och det i sin tur går samtidigt som Morden i Midsomer. Gah, i-landproblem!

 - Min mobil har strulat i två dygn, och ljugit att den är uppkopplad på 3G fastän den inte aaalls har varit det. Inte så mycket som vädret klarade den av att kolla. Var på väg att slänga den i väggen för att se om det skulle hjälpa, när jag fick den briljanta idén att starta om den. Suck, kunde ha tänkt på det lite tidigare och besparat mig onödigt lidande. (Internet i mobilen är som heroin, grovt beroendeframkallande.) 

 - Har hamnat i en Lady Gaga-period, och lyssnar knappt på annan musik. I morse hade jag Paparazzi på hjärnan, och båda gångerna idag som jag blev uttråkad nog att sätta på radion i hörlurarna (som spotify-anhängare har jag inget tålamod för radio; reklam, och massa prat, och musik som jag inte själv har valt, ugh) råkade de börja spela just den låten för mig inom minut. Jag tror att det är ett tecken. Undrar på vad.

 - Ett bättre alternativ än radio för att bota den tristess som ibland uppstår vid vissa linjer är att jag har med ett litet block där jag har skrivit upp världens alla länder och huvudstäder, så att jag kan lära mig dem. Har betat av det första blocket med alla länder A-F under veckan, och imorrn är jag på sega linje 3, så det är nog bäst att jag förbereder nästa omgång. Men inte förrän jag har lyssnat igen på dagens låt.


Comatose

Första arbetsdagen avklarad. Allt känns som vanligt på Fazer och det är kul att vara tillbaka, men arbetstiderna är verkligen den stora nackdelen. Råkade somna i soffan förut, och jag blir all messed up in the head när jag sover på dagen. Zombievarning i minst två timmar efteråt. Först nu har jag kvicknat till och hoppas orka hålla mig vaken under So you think you can dance, för det är sommartradition för mig att följa det. Frågan är bara om säsong 5 (som gick förra sommaren) någonsin kan toppas. Säsong 6 imponerade inte särskilt, så jag håller tummarna för att sjuan blir bättre, och att vi får nummer som kan mäta sig med till exempel det här:

(Update: Var tillräckligt zombie för att ta fel på dag. SYTYCD går inte förrän imorrn. Ser vad jag menar?!)


A Midsummer night's dream, my ass

Trots en mycket hård (och bitvis våldsam) blomjakt på midsommarnatten misslyckades både jag och Maria kapitalt med att drömma om våra respektive tilltänkta drömprinsar. Att säga att vi verkligen kämpade för att inte prata under plockandet är en grov underdrift. Men som Chris Martin sjunger; Oh, let's go back to the start.

Det var en strålande vacker midsommarafton på Kållandsö i år. Vid femtiden dök Maria upp och vi inledde med en promenad i solskenet innan vi förberedde maten (för vilken mamma ska ha största elogen, tusen tack mamma). Carro och Pontus anlände lagom till middagen, som bestod av färskpotatis, senapssill, hemgjorda köttbullar, och allt annat gott som man brukar bulla upp med på midsommar. Framåt kvällen blev det jordgubbstårta och några glas rosévin, och trots kylan satt vi kvar på altanen en bra bit in på natten.

Maria sov över, och när Carro och Pontus åkt hem skulle vi ge oss på att plocka sju sorters blommor, utrustade för Kållandsömörkret med en enorm ficklampa (eller möjligen liten strålkastare). Som alltid när man inte får prata hade vi extremt svårt att knipa igen, och den största utmaningen kom redan efter några minuter då jag, omedveten om att Maria hade placerat sitt ansikte precis bakom ficklampan, så gott som knockade henne med den. Som tur var gjorde jag ingen bestående skada, bortsett från att vi höll på att skratta ihjäl oss båda två.

Nästa utmaning kom direkt efteråt. Jag fick för mig att belysa en mördarsnigel i gräset, vilket Maria inte var helt beredd på. Ljudet och skuttet hon åstadkom var quite possibly the funniest thing I've seen in my life. Tillräckligt kul för att jag skulle skratta så mycket att jag gjorde nåt slags piruett, halkade i rullgruset och satte mig på rumpan (inte på snigeln). Vilket Maria i sin tur förstår fann hysteriskt roligt. Och så fortsatte det. (Jag vill påpeka att vi var så gott som nyktra vid det här laget. Tystnadsplikt visade sig vara minst lika kul som alkoholpåverkan kan vara.)

När vi hade skrapat ihop våra varsina sju blommor och återvänt till gäststugan höll inte tystnadsgrejen längre, så kanske var det därför ingen av oss drömde något vettigt under natten. (Dessutom är jag inte säker på att man får skratta, och den regeln bröt vi definitivt.) Något av en besvikelse, men oh well, ny chans nästa år. Allt som allt var det ändå en jättetrevlig och lyckad midsommar.

Bonne nuit

På åttan kämpar Heath Ledger hjältemodigt för ära i Sudan (Four Feathers), men själv ska jag gå och lägga mig eftersom det är uppstigning 4.30 imorrn. Yay! Har ett halvfärdigt midsommarinlägg som antagligen kommer imorrn, om jag inte faller i koma efter första arbetsdagen.

Short cuts

Good morning! Har följt med pappa in till stan för att göra lite ärenden, äntligen är vår dator tillbaka. Annars bor jag i stugan veckan ut, så det blir ändå dåligt med bloggande i ett par dagar. Frekvensen lär öka betydligt från och med nästa vecka, då jag flyttar in till stan för att sommarjobba på Fazer. Jag gör som jag brukar göra på sommaren, spaltar upp det lite grann;

 - Vädret har fram till idag varit helt underbart, och det har blivit mycket promenader och turer med båten. Vi har en ny båt som är lite större och lite mer svårmanövererad än den förra, försöker lära mig att köra men det är svårt! Men i år har jag ännu inte kört på några grund, vilket är ett uppsving från mina insatser vid ratten förra sommaren. In other words, epic win, so far.

 - Spenderade helgen hos Maria i Göteborg och hade jättetrevligt, fredagen ägnades åt rosévin på bryggorna och flummigaste utgången på länge, lördagen åt återhämtning och tacos, och söndagen åt promenad på mysiga Lindholmen. Hon och Carro med pojkvän kommer ut till stugan för att fira midsommar, och jag ser verkligen fram emot en riktig mys-midsommar med dem jag har saknat mest.

 - Om man inte har bott i en garderob den senaste månaden (och tro mig, jag har övervägt det) så har man inte missat att det har varit prinsessbröllop. Jag är evinnerligt tacksam för att det är över och jag hoppas att det dröjer ett bra tag till nästa gång. Har visserligen inte läst alla spaltkilometer som har skrivits eftersom jag kräks lite i halsen varje gång jag ser ännu en kvällstidning med bröllopet på framsidan, men någonstans tycker man att de kunde ha offentliggjort vad den slutliga notan gick på. Jag har inget emot Victoria och BoxerRobert Daniel personligen, men monarki är förlegat. Hörde ryktesvägen att svenska skattebetalarnas present var ett par glas för 300 000. Beg PARDON?! Vart var den folkomröstningen? Hade man skänkt pengarna till nån fond istället hade det varit en mycket bättre present. Ugh, fattar faktiskt inte sentamentaliteten kring kungahuset, enough already, lite rationalitet tack! Man ska inte födas till makt på 2000-talet. Jag är förvånad att det inte är mer debatt över det här. Everyone goes freakin' gaga about this shizzle...

  - Anyhoodle, vi byter ämne innan jag spränger nåt viktigt blodkärl. Dramatik har sina egna former ute på landet. Till exempel formen av en enorm bisvärm som plötsligt invaderar, och när jag säger enorm menar jag bibliska proportioner. Helt plötsligt var hela trädgården knökfull med bin, luften blev mörk och ljudet kunde ha tävlat med VM-vuvuzelorna. Som tur var hann vi få in alla, inklusive katten, tills de försvann igen. 

 - Apropå VM, är inte något megafan, men eftersom det inte påverkar någon tv-serie jag följer så har jag en ganska neutral inställning till spektaklet. Kollade faktiskt lite på Argentina - Grekland igår. För att göra det hela lite roligare försökte jag demonstrera för pappa vilken fantastiskt underhållande sportkommentator jag skulle bli, men han bad mig vänligt att knipa igen innan jag ens hunnit bli varm i kläderna. Typiskt.

 - Nu börjar det bli dags för frukost. Sen ska jag få mina ärenden överstökade så att jag och Johan kan ta bussen ut till Kållandsö igen. Onsdag idag, vilket betyder Morden i Midsomer (repriser, men i alla fall) och så Lost på det. Yay!

Hello Gothenburg

Efter en kopp kvälls-, eller okej, natt-te är det läggdags här i Marias mysiga lägenhet, men jag kan konstatera att vi har haft en toppenkväll i Göteborg, först med rosévin och ett gäng av Marias vänner på bryggorna i hamnen, och sen på ett ställe som hette King's nånting där jag kom undan med att låtsas vara Stockholmare (trots min supertaskiga dialektshärmningsförmåga), samt att vara hyfsat insatt i Star Wars. (I'm really not. But I know who Chewbacca is, and now I know he's not a bear...)

City weekend

But don't get your panties in a twist, det är bara Göteborg jag ska till, inte New York. Eftersom min dator är på virusrensning passade så klart vår hemdator på att kollapsa den med. Timing. Så nu sitter jag på Statsbiblioteket och har precis beställt mina biljetter för att hälsa på Maria över helgen. Är inte helt bekväm med att blogga på offentlig plats, så jag nöjer mig med att säga att jag har haft ett par jättemysiga dagar ute i stugan, och att Vänerns skärgård är paradiset på jorden. Återkommer med mer när jag kan sitta i godan ro och blogga hemma. Nu måste jag hem snabbt för att ladda min mobil innan jag åker. Att vara utan dator har sina konsekvenser för iPhone-användandet, och youtube tar hårt på batterierna! Hasta la vista.

Last days in Limbo

Äntligen kan jag blogga igen! Sitter på UB, min dator har fått ett virus (igen, sonovvabitch) och eftersom jag i princip är på väg hem till Lidköping tyckte jag inte att det var någon idé att lämna in den här. Imorgon vid två går tåget, men det känns inte riktigt som ett farväl till Lund, ska åtminstone tillbaka i sommar och tömma lägenheten. Idag har jag träffat Viktor, Malins bror, som ska hyra den när jag är ute på äventyr i Asien. Blir jättebra, är så obeskrivligt glad att slippa gå igenom hela Blocket-proceduren. Nu är det i princip bara visum och vaccinationer som är kvar att fixa.

Normalt sett åker jag hem till Lidköping så fort terminen är över, men nu har jag varit kvar i över två veckor. Det har känts lite som att vara i limbo, men ett väldigt trevligt limbo med många härliga vänner som jag har svårt att slita mig ifrån, och kommer sakna hemskt mycket! Men jag är glad att jag har hunnit träffa alla några sista gånger, pajmiddagar, tapasrestauranger, uteserveringar, spanska fester, tvåtimmarspromenader, bosniska bröllopsvideor och disneymaraton har bland annat fyllt slutspurten på mitt överlägset bästa läsår i Lund. Med risk för att låta som en fjortis, jag är glad för alla fantastiska vänner, både nya och gamla, som jag har fått dela det med.

Försöker komma på om det är något jag vill tillägga, för jag åker knappast tillbaka till UB igen idag för att blogga om det inte är något überessentiellt. (Det var inte mitt huvudsyfte vill jag tillägga, jag skulle först och främst boka hemresa.) Men nope, I'm blank. Vilket betyder att jag måste åka hem och packa. Yay, jag älskar att packa. Bästa jag vet. Verkligen.

Drinking games!

Idag var jag nästan på skolavslutning! Mias bästa vän Emelie tog examen som läkare, och jag var med på den jättefina ceremonin i Allhelgonakyrkan, allt var lika rörande och vackert som på den tiden man faktiskt hade egna skolavslutningar. Just nu pågår middagen för de näraste och käraste, själv ska jag istället dyka upp på AF-dansen som börjar vid tio. Men jag har inget alls emot att förfesta på egen hand, särskilt inte som jag testar mitt sprillans nya Lost drinking game!

Hittills funkar det riktigt bra, Hurley sa "Dude" så mycket att mitt vin tog slut, men nu har jag precis varit på Ica och köpt hem Loka Päron för drinkblandning. De flesta av reglerna har jag hittat på själv, så det känns bra att prova leken själv innan jag utsätter mina vänner för den. Den är fortfarande under construction, men här är det första utkastet, så prova på egen risk! Det enda man behöver är något att dricka och ett avsnitt av Lost. (Tipsa mig gärna om ni kommer på något jag har missat.)

Drink everytime...

 - Jack cries/have tears in his eyes
 - Jack drinks
 - Jack does doctor stuff to someone
 - Jack does a jackface (here, let me google that for ya)
 - Anyone yells for Jack

 - Kate flirts with Jack
 - Kate flirts with Sawyer
 - Kate has a gun
 - Kate is in handcuffs

 - Sawyer says son of a bitch
 - Sawyer uses a nickname
 - Sawyer is shirtless
 - Sawyer reads his letter

 - Locke uses a knife
 - Locke says "Don't tell me what I can't do."
 - Locke smiles at the rain or at some other normally not smile-inducing thing

 - Hurley says dude

 - Sayid tortures someone
 - Sayid is tortured
 - Sayid kicks the crap out of someone
 - Sayid does technical stuff
 - Sayid says "My name is Sayid Jarrah", two drinks if he adds "And I am a Torturer"

 - Michael calls for Walt
 - Michael says any variation of "They took my son!" "They have my son!" or "Where's my son?"

 - Desmond says brotha
 - Desmond says aye
 - Desmond does his crazy eyes look
 - Desmond looks like Jesus

 - Sun or Jin speak Korean
 - Jin is fishing
 - Jin is being an ass to Sun
 - Sun is gardening/using plants for something

 - Charlie mentions Driveshaft or sings "You all everybody"
 - Charlie is doing/considering to do drugs
 - Claire says "baybie"

 - Boone gets his ass kicked
 - Shannon is being a bitch to Boone
 - Shannon whines about being useless/proving herself to actually be usless

 - Ben lies (chug if he ever actually tells the truth)
 - Ben is being snarky

 - Miles says something funny

 - Opening shot is of someone's eye
 - Flashback/Flashforward/Flashsideways scene
 - A character appears in a different character's flashback/flashforward/flashsideways
 - Any one of the lost numbers appears or are mentioned (4 8 15 16 23 42)
 - The Others are mentioned
 - The Whispers are heard
 - The monster/polar bear appears or is heard
 - Anyone sees someone who is dead
 - Anyone is shot (chug if it’s someone we like)
 - Anyone dies (chug if it’s someone we like)
 - Anyone gets punched in the face (chug if it's Ben)
 - Anyone is tied up 
 - Anyone mentions Oceanic 815
 - Anyone mentions Scott and Steve
 - Anyone mentions Jacob
 - Vincent is shown
 - A really disgusting wound is shown
 - There is an explosion
 - Two characters kiss (chug if they have sex)
 - Anyone says "It’s gonna be all right/okay"

 - Any of the guys is looking extra hot (en bra nödregel när det inte händer något annat kul man får dricka till för tillfället, alltid är det någon som är extra snygg)


The End

Boy, am I tired. Så går det när man spenderar natten inte med att sova, utan med att se det allra sista avsnittet ever av Lost. Jag kunde inte hålla mig, så när jag kom hem efter en jättetrevlig grillfest hos Cecilia igår satte jag igång att streama den 2,5 timmar långa finalen. När allt var över sipprade ljuset från en ny dag in genom mina fönster och högen med snyftpapper på mitt skrivbord var enorm. (Ew, gross, I know.) Sex år efter att jag såg det första avsnittet (och började lipa av rädsla av Rousseaus radiosändning och sedan slutade kolla eftersom det krockade med OC) har jag tagit ikapp allt jag missade och delat karaktärernas liv, död, glädje, sorg, kärlek, hat, förtvivlan, hopp, rädsla, mod, öden och äventyr under en intensiv men härlig period. Okej, några obesvarade frågor kvarstår, men mestadels är jag nöjd. All heder till manusförfattarna, som trots vissa logiska brister skapade one hell of a rollercoaster, och till skådespelarna, som gestaltade karaktärerna vi älskade, hatade, eller älskade att hata.

Kan inte låta bli en liten hommage till de karaktärerna jag fäste mig mest vid, major spoilers below, så Mia sluta läsa nu.

1. Hugo "Hurley" Reyes: Jag kan inte för mitt liv föreställa mig att någon skulle kunna inte älska Hurley, men jag tror inte att det någonsin har hänt heller. Han är lätt den mest älskvärda av alla karaktärerna, och bär med sitt enkla och avväpnande sätt rollen som öns moraliska röst. Från att vara comic relief och sidekick får han under serien en mer och mer central roll och det var rörande att se honom växa. (Psykiskt alltså. Inga dumma kommentarer om min Hurley.) Dessutom är hans ack så korta kärlekshistoria med Libby den sötaste på ön. Kan han inte få en egen show nu när Lost är slut? Vad som helst för att få höra honom säga "Dude" igen. (Mitt personliga favorit-"Dude": När Arzt sprängdes i bitar. Möjligen det mest känsloladdade någonsin.)

2. Sayid Jarrah: Han kanske inte hade mig vid "Hello". Inte heller vid "My name is Sayid Jarrah and I am a torturer" (säkert en bra isbrytare dock). Men efter "That breakdancing thing you did with your legs when you snapped that guys neck" (- Hurley) hoppade han snabbt upp många steg på min Lost-radar. Och det finns många anledningar till att gilla Sayid. 1. Är egentligen en god människa som bara har varit tvungen att fatta svåra beslut, trots allt han har på sitt samvete är han sympatisk, lojal och självuppoffrande. 2. Är en av få på ön som brukar lyckas med det han tar sig för, utan att få sina fellow lostaways dödade eller tillfångatagna. Öns klart säkraste kort för överlevnad. 3. Har världens mjukaste röst. Jag är svag för röster. 4. Tillhör en väldigt exklusiv skara män som kan bära upp en wifebeater med äran i behåll. Ryan Atwood, möt din överman.

3. James "Sawyer" Ford: Jag kommer aldrig mer kunna höra uttrycket "Son of a Bitch" utan att sucka nostalgiskt. I början var Sawyer en självisk, tja, son of a bitch (och jag fattade aldrig varför i h-e han lät sig torteras för Shannons astmamedicin när han inte ens hade den), men eftersom han var snygg och rätt rolig gillade man honom ändå. Och ju längre tiden gick, desto mer utvecklades Sawyer för att till slut bli en riktig tiopoängare tack vare sin kärlek till Juliet. Bonus; i vanliga fall tycker jag att det är rätt cheesy när män går omkring med bar överkropp och ska se sexiga ut, men för Sawyer är jag villig att göra ett undantag.

4. Benjamin Linus: Crazy eyes Ben är en karaktär som har fyllt många skor under seriens gång. Han inledde sin bana som wild card då han fastnade i ett nät och hävdade sig vara den oskyldige Henry Gale, men blev sedan huvudantagonist då han visade sig vara den manipulativa hjärnan bakom the Others alla angrepp på våra best buddies. Men när större krafter sattes i spel på ön började han alliera sig med the Losties och blev mer och mer mänsklig ju mer man lärde känna honom. Hans kärlek till sin (visserligen stulna, men i alla fall) dotter var en viktig redeeming quality. Oavsett roll har han alltid bjussat på beaucoup ze drama och har dessutom några av de drygaste, roligaste och bästa replikerna i seriens historia. En klar älska-att-hata-favorit.

5. Desmond Hume: Om jag hade kunnat mixtra med elektromagnetism och åka tillbaka i tiden till när jag precis hade börjat med säsong 2, och sagt till mig själv att jag några säsonger senare skulle komma att tycka att galningen i the Hatch möjligen är the hottest hottie on Craphole Island skulle mitt gamla jag ha trott att mitt framtida jag hade "gone Rousseau" och skulle behöva en tripp till Santa Rosa. (Hängde ni med?) Men Desmond cleans up rather nicely ju längre fram i serien man kommer, och dessutom är det något fantastiskt fridfullt och Jesusaktigt över honom. Om Hurleys och Libbys kärlek är den sötaste så är Desmonds och Pennys den renaste. Amen brotha. (Kate och Sawyer är inte ens i närheten av den listan, bear cage sex, he-llo.)

6. Danielle Rousseau: Det är dåligt med kvinnliga karaktärer på min favoritlista, men batshit crazy Rousseau är den som kniper högsta placeringen, mest för att hon är grym som på egen hand har överlevt i djungeln i sexton år trots akut behov av en hårinpackning. (On second thought, usch vad ofeministiskt det lät! Hon får gärna ha trassligt hår om hon vill, hon är lika grym ändå.)

7. John Locke:
Med seriens överlägset mest tragiska bakgrundshistoria var det lätt att känna sympati för John Locke, som på ön äntligen fann sitt syfte i livet. I början var han Craphole Islands mest kapabla man som var allmänt mystisk, förstod sig på ön, och dödade vildsvin and whatnot, men han blev lite väl hunsad mot slutet av sitt liv. Därför var det en lättnad att få se hans revansch i säsong 6, trots att det egentligen var the smoke monster som lånade hans utseende. Men den viktigaste revanschen; han trodde på en mening med the Losties vistelse på ön och det visade sig att han hade rätt. Hans död fick till och med tjurskallige Jack att inse det.

8. Boone "Gods friggin' gift to humanity" Carlyle: Jag ska vara ärlig, jag hade nog inte brytt mig så mycket om Boone om han inte hade varit Damon effing Salvatore i livet efter Lost. Boones liv var egentligen ganska patetiskt eftersom det mest gick ut på att sukta efter sin styvsyster och vara hennes bitch. Men hans död var det första av många emotionally wrecking moments i serien, och det var första gången jag på riktigt blev engagerad i Lost. RIP Boone, worry not, du kommer återfödas som någon mycket coolare, hetare, odödligare, och med mycket bättre repliker.

9. Shannon Rutherford: Let's face it, Shannon var inte bra på så himla mycket annat än att köra med sin totally whipped stepbrother-slash-lover Boone. Men hennes bitchighet var ganska rolig, särskilt när hon döpte ön till det odödliga "Craphole Island"  (vilket sedermera blev standardnamn i recapsen). Eftersom hon var too dumb to live kunde inte ens Sayid hindra henne från att ha ihjäl sig, men eftersom hon tydligen var hans stora kärlek fick hon i slutänden kompensera för de 72 jungfrur han inte alls fick i livet efter detta (trots sin självuppoffrande död). Så låt oss sluta undra vad tusan som hände med Nadia, if she makes Sayid happy, we kinda like her.

10. Miles Straume: Låt mig parafrasera den fantastiska Cindy McLennan: "If you're on my island by season 5 and I don't know your name I want you dead. Pronto." Ju senare en karaktär kommer in i handlingen desto svårare blir det att bry sig, men Miles lyckades trotsa den naturlagen genom att helt enkelt vara så spydigt rolig att man ville behålla honom bara för the comic relief. Kudos.

Jag skulle kunna göra många honorable mentions av karaktärer som hamnade utanför listan, men någonstans måste gränsen dras. (Jag diskuterar hemskt gärna Lost in person istället, men be warned, det kan bli en lång diskussion.) I will dearly miss it (and probably rewatch it). Tack för den här tiden Lost!


Thursday (apparently)

Tolv timmars sömn inatt var inte helt fel, och kanske välförtjänt eftersom jag spenderade ett antal av dem med att springa runt på en ö och gömma mig för smokemonsters. Lost framkallar vivida drömmar, särskilt om man slänger i sig sex säsonger på en dryg månad. Men lite action i vardagen är alltid välkommet, även om det bara är i drömmar. Hade planerat in Lostmaraton med Anna W ikväll för att se de sista två avsnitten plus den 2,5 timmar långa finalen, men när jag insåg att det var torsdag redan och inte onsdag kom jag på att Cecilias avskedsfest också är ikväll. Grrr, hatar att dubbelboka. Jag har haft sommarlov i mindre än en vecka, och redan har jag ingen koll på vilken veckodag det är.

Det var nära att ni fick er en recension till frukost idag (okej lunch, men jag har precis vaknat), jag och Mia skulle ha gått på Prince of Persia igår men tyvärr fick det skjutas upp på grund av plugg. (Inte mitt plugg alltså, jag har sommarlov till januari. Just wanted to rub it in a little.) Men worry not, jag är inte den som missar en Bruckheimer-blockbuster på bio, så den kommer så småningom.


RSS 2.0