Avatar



Dr Grace Augustine: Just relax and let your mind go blank. That shouldn't be too hard for you.

Betyg: 4/5

Jag vill så gärna kunna lyda rådet ovan, och bara låta mig svepas med av Avatar. Njuta av de hisnande vackra miljöerna, bli berörd av kärlekshistorien och bli uppeldad av kampen mot giriga erövrare. Ibland går det rätt så bra, halvvägs in i filmen måste jag ge mig själv en mental örfil för att jag börjar att tycka att hjälten är rätt så snygg - trots att han vid tillfället är en ca tre meter hög, blå varelse med lång svans. Men tyvärr går Avatar inte hela vägen in i hjärtat, hur gärna jag än vill. Något fattas.

Låt oss spola tillbaka till början. James Camerons hypade Avatar utspelar sig i framtiden, på planeten Pandora, dit människan har rest för att exploatera en mycket värdefull naturtillgång. Kruxet är att planeten befolkas av infödingar som kallas Na'vi, och deras mest heliga plats ligger precis över den allra största fyndigheten. Medan militären vill erövra platsen med vapen och våld, har ett gäng forskare under ledning av Dr Augustine (Sigourny Weaver), utvecklat ett projekt med Avatarer, korsningar av Na'vi och människor, som ska integrera sig med infödingarna för att lära sig mer om dem.

Krigsveteranen Jake Sully (Sam Worthington) är ny på Pandora, hans livsglädje har fått sig en törn sedan han blev förlamad från midjan och neråt, men han har gått med på att bli Avatar-förare för att ersätta sin avlidne tvilllingbror. Ganska snabbt lär han känna Na'vi, och främst hövdingens dotter Neytiri, som lär honom om deras seder alltmedan Jake blir mer och mer förälskad i både henne och Na'vis enkla sätt att leva i harmoni med naturen. Men hans egentliga uppdrag är att spionera på dem för att hitta svagheter, och snart måste han välja var hans lojalitet egentligen ligger. 



Det är drygt av mig att kalla något så genomarbetat, fantasifullt, storslaget och avancerat som Avatar för förutsägbart, men ändå är det ordet som ligger överst i högen av adjektiv i mitt huvud. Det tekniska genomförandet förtjänar visserligen alla hyllningar det kan få, både Na'vi och miljöerna känns trovärdiga, även när verkliga människor klipps in i bilden. Pandora är en obeskrivligt vacker plats, och det är det som drar upp betyget från en trea till en fyra. För om man skalar bort lagren av fantasi och skönhet så är Avatar en ganska simpel historia, och vi har sett den förr. Tänk Independence Day (fast med omvända roller) möter Pocahontas, et voilà.

Jag försökte gång på gång stänga av min cynism, men kunde ändå inte undgå att notera hur klyschorna staplas på hög. Visserligen ska James Cameron ha en eloge för att han som vanligt inkluderar många starka kvinnliga karaktärer, men trots det kryllar filmen av stereotyper, hjältar som skurkar, infödingar som människor. Handlingen följer också ett mycket traditionellt mönster, och utan överraskningar försvinner spänningsmomentet. Självklart vet vi vad som så småningom kommer hända när Neytiri pekar ut den ballaste draködlan och berättar för Jake att bara fem personer någonsin har lyckats tämja sig en sån.

Men egentligen är det inget verkligt fel på Avatar. Historien är av den typen som ska vara traditionell, utförandet är strålande och budskapet är purt i all sin enkelhet. Egentligen är det här filmperfektion, och möjligen satte hypen förväntningarna aningen för högt. Hjärnan säger högsta betyg. Hjärtat vill säga det, men kan inte riktigt. Se den, men som sagt, just relax and let your mind go blank. Lyckas man med det så får man njuta av det mest färgsprakande äventyr man har sett i filmväg sedan Moulin Rouge, och det pampigaste sedan Titanic.

Kommentarer
Postat av: chris.

HURRA!! :D Äntligen! Du borde skicka in dina recensioner någonstans, too good to be stowed away from the public!

2010-01-17 @ 18:38:35
URL: http://haegermeister.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0