The Lost Symbol

Jag älskar Dan Brown. Älskar, älskar älskar, fastän det är hans fel att jag försov mig imorse. Jag var nämligen uppe halva natten och läste ut hans senaste bok, Den Förlorade Symbolen. Den var inte riktigt lika Badaboom som Änglar och Demoner och Da Vinci-koden, men konceptet var detsamma, och jag älskar det. Man vet vad man får för innehåll när man köper en Dan Brown-bok, lika säkert som man vet att en inhandlad äggkartong innehåller runda, vita saker som kommer från en höna.

Man får en styck hjälte (oftast Robert Langdon) och en styck hjältinna, båda perfekta, snygga, smarta och lagom tvådimensionella. Man får en styck sadistisk skurk med gudskomplex som alltid utövar någon form av extrem kroppskontroll. Sen får man en blandad kompott med barsk auktoritetsperson, vis hjälpare, inkompetenta myndighetspersoner och några andra halvmesyrer till bifigurer. Därtill kommer en vild jakt på urgamla mystiska ledtrådar, spektakulära rymningar från ovannämnda barska auktoritetsperson, lite utstuderade våldsamheter från skurkens sida, en maffig grande finale och i förbifarten en massa fakta om historia, symboler och annat skoj. Och precis som Indiana Jones alltid råkar ut för ormar, blir klaustrofobiske Langdon alltid, alltid instängd i minst ett trångt utrymme.

Den Förlorade Symbolen utspelar sig i Washington och är centrerad kring frimurarna och deras hemligheter. Handlingen är väldigt lik Dan Browns tidigare böcker, men inte riktigt lika väl ihopknuten. Trots det kunde jag inte släppa den, för berättandet är så effektivt, och det finns inga döda stunder. Dessutom är jag lite historienörd, åtminstone när det presenteras på Dan Browns sätt, och jag blir alltid inspirerad till att lära mig mer om det han nämner. Men det jag gillar allra mest är det som alltid är centralt i hans böcker, tanken på att det finns hemliga budskap i kända tavlor och byggnader, som bara är synliga för dem som förstår dem, allt presenterat i rasande tempo. Nej, säga vad man vill om stereotypa karaktärer och skamlös självplagiering, det här är underhållning på högsta nivå.

Här, här och här kan man ha skoj à la Robert Langdon om man har tid att slå ihjäl.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0